Göran Linde, professor emeritus i pedagogik, Stockholms universitet.
Nuvarande regering driver som främsta skolpolitiska frågor att elever ska läsa i böcker och inte på skärmar, att de ska lära sig skriva med papper och penna och att åtgärder ska tas för ordning och arbetsro i skolan. Det görs även förändringar i regelverk för vinstuttag i privata och bolagsägda skolor. Gott så. Vad beträffar läsning och skrivning finns gott stöd i neuropsykologisk forskning. Men annat saknas.
Om goda skolresultat är vad vi vill uppnå i skolpolitiken så ska de politiska prioriteringarna vara att stärka rekryteringen till lärarutbildning som ett attraktivt yrkesval, att stärka professionsutvecklingen för verksamma lärare, att stärka läsutvecklingen och satsa på svenskundervisning för elever med annat modersmål.
Bildningen har två sidor, karaktärsdaningen och att förvärva kunskaper med bredd både för personlig utveckling och som aktiv samhällsmedborgare. Vilka kunskaper som anses vara de mest väsentliga att välja ut ur all världens kunskapsmassa är alltid en fråga om ställningstaganden och inget som mekaniskt kan härledas.
I Sverige har vi liksom i andra demokratier en inriktning att ämnesinnehållet ska vara vetenskapligt grundat och att vi ska ha en ämnesbredd över naturvetenskap och matematik, humaniora och samhällsvetenskap liksom praktiskt estetiska ämnen.
Vi har också en bredd i kunskapsformer med praktiskt behärskande, fakta, resonerande och reflektion. Hur når vi resultat? Det finns ett flertal metastudier inom fältet som kallas ”school efficiency research”, skoleffektivitetsforskning, varav den mest omfattande av John Hattie. Det finns mycket starkt stöd för vissa faktorer.
Den mest betydelsefulla faktorn är lärarskicklighet. Hur kan vi då stärka lärarskickligheten? Först av allt handlar det inte om några genomgripande reformer i lärarutbildning. Den åtnjuter akademisk frihet och lärosätena beslutar om kursplaner och litteraturlistor.
Den statliga styrningen består i en examensordning som i kortfattad form anger vad som ska ingå i en lärarexamen och också i behörighetsbestämmelser. Bulken i lärarutbildning är ämnesstudier, upp till sju till åtta terminer för gymnasielärare, och de pedagogiska ämnena ges som regel tre terminer.
Kritik mot lärarutbildning är ibland befogad och ska, för att vara meningsfull, klargöra vilka kurser i vilka lärosäten det handlar om. Kvalitetssäkring och utvärdering tillkommer Universitetskanslerämbetet.
Vad som utmärker länder i främsta ledet är att läraryrket är attraktivt för framstående studenter. Så är det inte i Sverige och det bör vara en skolpolitisk prioritet att verka för rekrytering till läraryrket och göra det attraktivt.
Välbetalda karriärtjänster med uppgifter i lokal skolutveckling som bygger på vidareutbildning kan vara en. Vi har i Sverige stora brister i likvärdighet och i grundskolan ca 20 – 25 procent underpresterande elever. Majoriteten av dessa har enligt bearbetningar av PISA och PIRLS-material annat modersmål än svenska. Det ska nämnas att vi också har invandrade elever som är mycket ambitiösa och högpresterande.
Att det är svårare att prestera bra när man inte behärskar undervisningsspråket är ganska självklart. Om vi spjälkar snittresultaten i PISA och PIRLS visar det sig att elever med svenska som modersmål har goda resultat medan de sjunkit i snitt för elever med annat modersmål. Vi har inte satsat tillräckligt på svenska språket för dessa elever och det behövs mycket mer av språkträning redan från förskolan.
Den individfaktor som har starkast samband med total skolframgång är nivån i läsutveckling, vilket bl.a. fastslagits i det amerikanska projektet Reading First. Vi bör stärka läsning, skrivning och samtal om lästa texter i alla stadier för det är vad som bidrar till läsutveckling och därmed skolframgång.
Kort sagt bör skolpolitiken i högre grad adressera de frågor som är väl identifierade som framgångsfaktorer för resultat i de omfattande forskningssammanställningar som vi har.