Digital källkritik är viktigt i en värld där faktabaserad kunskap utmanas. Därför måste svenska myndigheter bli bättre på att samla in fakta som underlag för sina omdömen om skolans kvalitet. Vetenskapligt baserade metoder för bedömning borde vara obligatoriskt i alla granskningar och insatser för skolutveckling.
Skolinspektionen har tidigare granskat hur skolor arbetar med att stimulera elevernas källkritiska förhållningssätt i en digital värld. När nu Skolinspektionen återigen ska granska digital källkritik, den här gången på gymnasiet, finns det mer forskning att utgå ifrån och nya rekommendationer från EU-kommissionen att luta sig emot. Forskningen och EU-kommissionen betonar vikten av att noga undersöka elevernas kunskaper, färdigheter och attityder för att kunna bedöma undervisningens kvalitet. Trots att Skolinspektionen vid den tidigare granskningen samlade in data brett på individnivå väljer man nu att inte göra detta. Tvärtemot EU-kommissionens riktlinjer och forskningens rekommendationer ska Skolinspektionen den här gången bara granska skolornas dokumentation, intervjua ett fåtal lärare och elever och besöka några lektioner. Utifrån detta kommer de sedan att uttala sig om hela skolans kvalitet. Som forskare och expert på området ser jag det som helt orimligt. Det blir spekulationer om sådant man inte undersökt det vill säga hur undervisningen hänger ihop med ”elevernas förmåga att söka och värdera information och använda såväl digitala som andra källor”.
I forskningen och på lärarutbildningen och är det idag självklart att noga undersöka och koppla elevernas kunskapsutveckling till vad som görs och sägs i klassrummet för att kunna avgöra undervisningens kvalitet. Det som ser bra ut eller låter bra är nämligen inte nödvändigtvis det som funkar bäst. Inte minst när det gäller digital källkritik finns det risk att de som säger att de är bäst faktiskt är sämst på detta. Det som sker i ett klassrum händer inte nödvändigtvis i klassrummet bredvid. Observationer och intervjuer kan gärna användas i kombination med tillförlitliga kunskapsmått på individnivå för att ge en rikare bild av vad som händer i skolan. Men det kan inte användas separat för att avgöra kvalitet i undervisningen. I Sverige i dag pågår många intressanta utvecklingsinsatser och alla dessa behöver säkerställa att det finns ett bra underlag för att kunna uttala sig om undervisningens kvaliteter. Utan detta är det svårt att dra hållbara slutsatser vilket gör att stora ekonomiska resurser kan gå till spillo.
Jag har framfört kritiken till Skolinspektionen och givit förslag på vetenskapligt baserade uppgifter i linje med EU-kommissionens riktlinjer men fått svaret att det är Skolverket och inte Skolinspektionen som har ansvar för att mäta elevernas kunskaper. Något bra skäl till att Skolinspektionen väljer sämre metoder för datainsamling den här gången anges inte. Det jag skulle önska var att myndigheterna tog sig förbi dessa hinder och i stället visade respekt för lärare och elever genom att genomföra kvalitetsgranskningar av bästa tänkbara kvalitet. På så sätt kan man uppnå målet med granskningen och faktiskt kunna uttala sig om skolans kvalitet.
Med makt följer ansvar att fatta välgrundade beslut. Kvalitet i granskningsprocesser skapar förtroende och utveckling av skolan. Maktutövning utifrån bristande underlag underminerar i stället förtroendet för myndigheterna. Det som behövs är att myndigheter som arbetar med skolans kvalitet utgår från en vetenskaplig grund, använder kvalitetssäkrade mått för att uttala sig om kvalitet och följer internationella riktlinjer som bygger på vetenskaplig grund. Eventuella hinder som finns för detta i ansvarsfördelning mellan Skolverket och Skolinspektionen måste tas bort.