Skolans fyrkantighet pressar fram diagnoser

Som förälder till två barn med ADHD och autism, psykisk ohälsa och fysiska funktionsnedsättningar har jag många gånger upplevt det som ren tur att vi har stött på ”rätt” personal inom skolan, vården och omsorgen, skriver Malin Eriksson.

Debatt 19 mars 2022 04:46
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Under den senaste tiden har problematiken kring elevers skolfrånvaro och neuropsykiatriska svårigheter tagit plats i samhällsdebatten, bland annat i Uppdrag gransknings programserie ”Bokstavsbarnen”, i vilken man menar att skolan driver fram diagnoser. Som utbildad socialpedagog, doktorand i utvecklingspsykologi och konsult inom forskning och utveckling, är min yrkesprofessionella syn på detta att resurserna i respektive verksamhet runt barnet behöver kartläggas och effektiviseras.

 

Som förälder till två barn med ADHD och autism, psykisk ohälsa och fysiska funktionsnedsättningar har jag många gånger upplevt det som ren tur att vi har stött på ”rätt” personal inom skolan, vården och omsorgen. Efter några mycket intensiva och svåra år med både problematisk skolfrånvaro, allvarlig psykisk ohälsa och en HVB-placering, har mina barn äntligen börjat landa i en mer stabil skol- och livssituation. Jag har under den senaste tiden landat i att den största framgången ligger i att jag som förälder dragit i och hållit hårt i alla trådar. Jag är den outtröttlige projektledaren och koordinatorn i mina barns omfattande behov av stöd och insatser. Utifrån mina erfarenheter, efter 15 år i detta system, har jag närmast blivit expert på det psykosociala och medicinska utbud som finns att tillgå i Uppsala kommun och Region Uppsala. Jag kan med allra största säkerhet säga att den viktigaste framgångsfaktorn är att jag har lyckats skapa konstruktiva, engagerade och effektiva team kring mina barn.

 

Min upplevelse är att den teamkänsla som uppstår kring barnet bara ”händer”. Jag tror inte alltid att skolan, habiliteringen, BUP och socialtjänsten är medveten om när och hur denna teamkänsla uppstår och därför uppstår den inte systematiskt. Med ett strukturerat och teambaserat ”tänk” kan både pengar, tid och resurser sparas, och det bästa av allt, mycket av resurserna finns redan i verksamheterna. När dessa resurser, som kan verka knappa inom ramen för varje enskild verksamhet, koordineras på ett effektivt sätt kan ett konstruktivt och effektivt teamarbete skapas.

 

En annan viktig framgångsfaktor som jag vill lyfta fram är att det måste finnas minst en utomstående vuxen som genuint tycker om och tror på att barnet kan lyckas. Enligt min erfarenhet kan denna person vara vem som helst. En lärare, kontaktperson, personal i skolmatköket, en fritidspedagog, en socialsekreterare, läkare, behandlare eller vårdkontakt. Denna nyckelperson är länken till ett bibehållet förtroende för vuxenvärlden.

 

I relation till Uppdrag gransknings reportage, skulle jag säga att det inte är kraven i skolan som pressar fram diagnoser, utan skolans fyrkantighet. Från att ha fått F och streck i alla ämnen i nian, har nu mitt äldsta barn fått ett A i historia. Hen går i en resursskola som anpassar undervisningen utifrån hens behov, utan att ändra eller förenkla betygskriterierna. Skolan behöver erbjuda elever flexibla lösningar och förhållningssätt, som undervisning i liten grupp eller studiomiljö. Fyrkantighet leder bara till psykisk ohälsa hos barnet, en ökad frustration hos föräldrarna och konflikter mellan skolan och hemmet. Detta försämrar i sin tur förutsättningarna till ett fungerande samarbete och teamkänsla kring barnet.

 

Skolkoordinatorer har under de senaste åren tillsats inom kommunen med så pass god effekt att fler koordinatorer nu anställs. Det saknas dock en motsvarighet inom vården och omsorgen. SIP-möten fyller en viktig funktion, men detta är ett samverkansforum som är effektivt på kort sikt, ur ett långsiktigt perspektiv räcker det inte. Det är därför min fulla övertygelse att Uppsala kommun och Region Uppsala skulle tjäna på att tillsätta vårdkoordinatorer. Dessa koordinatorer skulle med fördel kunna ta över föräldrarnas projektledarroll, företräda barnet och samarbeta med skolkoordinatorerna. Denna insats skulle öka chanserna för att fler barn och ungdomar lyckas, men även vara avlastande och mycket värdefull för föräldrarna. Kort och gott, vi behöver effektivisera i stället för att skuldbelägga.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa
Läs mer!

Debatt: Unga vuxna bortglömda i psykiatrin

Unga vuxna bortglömda i psykiatrin

Debatt: Ensamhet är ett folkhälsoproblem

Ensamhet är ett folkhälsoproblem