Jag blev lärare för att göra skillnad. Många av mina kolleger har liknande drivkrafter. På senare år har förutsättningarna för lärarna i svensk skola dramatiskt förändrats. Det allt tuffare klimatet i samhället har även letat sig in i klassrummet. I stället för att fokusera på att lära barn att läsa och skriva lägger lärare mycket tid på att hantera konflikter, bråk och trakasserier. Under de senaste tio åren har antalet anmälningar gällande hot och våld i skolan fördubblats, enligt Arbetsmiljöverket.
Trots att både fack och enskilda lärare varnat för utvecklingen en tid har intresset för att göra något åt situationen varit begränsat. Det fanns i både nyhetsrapporteringen och samhällsdebatten länge en ovilja att se problemen. Hot och våld beskrevs som ”bus” och ”stök”. Våldsdåd med dödlig utgång var något som enbart inträffar i USA, trodde man. Det var tyvärr först när de dödliga skolattackerna i Trollhättan och Malmö inträffade 2015 respektive 2022 som människor utanför skolans värld fick upp ögonen för vad som hade hänt.
Kommunernas och skolans svar på skolattackerna 2015 och 2022 har i de flesta fall varit att ta fram nya kris- och beredskapsplaner. Många övar också på att utrymma skolan eller inrymma sig i ett klassrum om det skulle behövas. Det är bra, men det räcker inte. Jag är tvärtom orolig över att alla dessa planer och rutiner vaggar in oss i en falsk trygghet och att vi riskerar att stå handfallna nästa gång ett våldsdåd begås. En plan utan konkreta verktyg för att hantera krissituationer är inte mycket värd.
Jag har vid det här laget arbetat som lärare i 25 år. Precis som när jag började jobba är skolan på många håll en öppen plats. Till skillnad från USA är ingångarna inte utrustade med vare sig stålbågar eller vakter. Denna öppenhet menar jag att vi ska försöka värna. Men för att göra det krävs andra åtgärder.
Till att börja med måste vi ordna ett grundläggande skalskydd som värnar öppenheten. Få byggnader är så obevakade som skolorna. Det går att åtgärda med relativt enkla medel, exempelvis med hjälp av receptioner där skolans besökare måste anmäla sig.
Skolan behöver också använda sig av nya tekniska lösningar. Många skolor har på senare tid införskaffat så kallade tysta larm. Det är en app till mobiltelefonen som kan användas för att snabbt få ut ett ljudlöst krismeddelande till all personal. Men eftersom appen bara fungerar om läraren använder en mobiltelefon som skolan tillhandahållit och som därmed är uppdaterad och en del av skolans IT-skydd fungerar inte heller denna lösning i praktiken.
Till skillnad från till exempel sjukvårdspersonal och polis är det långt ifrån alla lärare som har tjänstetelefon genom arbetet. Hur skolan kan garantera IT-säkerheten och en säker hantering av känsliga personuppgifter om eleverna om lärarna använder privata telefoner för att mejla, sms:a och arbeta i digitala skolplattformar förstår jag inte. Och hur förväntar sig skolan att lärarna ska kommunicera i samband med en skolattack om alla lärare inte garanterat bär med sig en telefon?
Det är skolans ansvar att hålla koll på eleverna under skoltid. Barnens föräldrar och vårdnadshavare litar också på att vi ska se till att skolan är trygg och säker och att vi kan hantera krissituationer. Som läget är nu har vi inte rätt verktyg att göra det.
De krisplaner som tagits fram och setts över under senare år riskerar att falla platt om skolpersonalen inte får riktiga och säkra verktyg att kommunicera med. Vi skulle som samhälle inte acceptera att sjuksköterskan pratade i sin privata telefon i operationssalen eller att polisen kopplade upp sig mot Rakel med sin privata lur. Så varför accepterar vi att läraren förlitar sig på sin privata telefon under skoltid?