Ända sedan folkskolans start i mitten av 1800-talet har den grundläggande undervisningen i Sverige varit ett offentligt åtagande. Framsynta reformatörer såg att samhällets modernisering krävde ett bättre utbildat folk. Ett utbildat folk är en enorm resurs som gynnar hela samhället, en kollektiv nyttighet med ekonomispråk, och det är också därför vi har skolplikt och det är därför vi finansierar skolan med gemensamma skattemedel.
Men ännu in på 1950- och 60-talen rådde ett parallellskolesystem där arbetarbarn gick till folkskola och möjligen realskola, medan de mer välsituerade barnen kunde fortsätta till läroverken. För att ge alla barn samma möjligheter stred progressiva skolpolitiker för en enhetsskola för alla barn, en kamp som kröntes med framgång när en sådan skola, grundskolan, skapades i början av 1960-talet.
När friskolesystemet infördes i början av 90-talet målade förespråkarna upp en framtidsbild av skolor drivna av föreningar, kooperativ och eldsjälar som ville testa alternativa pedagogiska metoder. I början av 90-talet hade också många friskolor den karaktären, men den fasen passerades ganska snabbt. Eftersom man från början hade tillåtit att skolor kunde drivas i aktiebolagsform kunde de säljas, slås ihop med andra och bilda kedjor. Kapitalägare såg snabbt möjligheten av att tjäna pengar och började köpa upp skolor i stor skala, tills vi hamnat i den nuvarande situationen där den typiska friskolan inte drivs av vare sig en förening, ett lärarkollektiv eller en eldsjäl utan ingår i en stor kedja av skolor och ägs av riskkapitalister och andra stora kapitalägare, som inte ens behöver ha sitt säte i Sverige och där myndigheterna ibland knappt vet vem som är huvudägare. Ägarna behöver inte kunna något om pedagogik eller ens vara intresserade av skolan, men vi kan vara säkra på att de är intresserade av att få god avkastning på sina investeringar.
Friskolereformen innebar att man införde en praktiskt taget fri etableringsrätt kombinerad med en skolpeng som följer eleven. Därmed hade man också lagt grunden till den skolmarknad vi har nu, där skolor konkurrerar om elever och där elever och vårdnadshavare förvandlas till kunder. Skolans förvandling till en marknad har skett samtidigt med en starkt växande ojämlikhet och segregation i Sverige. Och finns det någon betydande effekt av friskolesektorns expansion är det varken innovativ pedagogik, bättre lärande eller någon av de andra fantastiska effekter som den skulle ge, utan det är betygsinflation, dränering av resurser som borde användas till undervisning, samt att den bidragit till en ökad och problematisk segregation, där barn från övre medelklass alltmer går i friskolor medan barn från arbetarklass och lägre medelklass, som i på många ställen dessutom i hög grad har invandrarbakgrund, går kvar i de kommunala skolorna. Vi har därvid i praktiken återinfört det gamla parallellskolesystemet som föregick grundskolan.
Varken elever eller samhället i stort tjänar på denna segregation. De bästa skolresultaten fick vi i den grundskola som etablerades från 1960-talet och framåt och där elever från olika bakgrund blandades. Varför denna skola skulle omvandlas till en marknad förefaller idag gåtfullt, i alla fall om man menar att det främsta syftet med skolan är att ge eleverna goda kunskaper (men inte om man tycker att skolans uppgift är att sortera elever efter social tillhörighet eller att vara ett investeringsobjekt för kapitalintressen).
Vi är glada över att regeringen äntligen försöker göra något åt överkompensationen i ersättningssystemet eller åt kösystemet som stärker segregationen. Men det behövs mer om vi ska kunna reparera den svenska skolan och åter göra den till den gemensamma angelägenhet som den bör vara. Skolan är för viktig för att överlämnas till privata kapitalintressen.