Det pågår en intensiv debatt om friskolorna. Ibland hävdas att friskolor och kommunala skolor arbetar på ”lika villkor”. Men i praktiken är villkoren olika eftersom friskolorna väljer ut de elever som har bäst förutsättningar och därmed kräver mindre insatser från sina skolor. Barn som har större behov och innebär större utmaningar lämnar man med varm hand (eller snarare kall hand) över till de kommunala skolorna. Det är ett av sätten man använder för att hålla kostnaderna nere och därmed skapar de vinster som är den ultimata drivkraften bakom friskolekoncernerna.
En del anser att friskolornas miljonvinster inte är mycket att hänga upp sig på i ljuset av den totala budgeten för svensk skola. Ändå handlar det om en hel del pengar som kunde använts till rätt mycket pedagogisk verksamhet som skulle kunnat komma dem till del som har störst behov, i stället för att gå till ägarnas vinster (som ofta inte ens beskattas i Sverige).
Problemet med vinstdrivna friskolor är inte bara att skattepengar inte används för syften de är avsedda för. Problemet är mycket större än så. Det nu etablerade systemet innebär bland annat att friskolorna skapat en marknad där betygen är ett av konkurrensmedlen. För att attrahera elever sätter man ofta högre betyg än elevernas prestationer motiverar. Effekten blir den omvända: en allt lägre nivå på kunskaper och färdigheter när eleverna lämnar skolan. Detta sker samtidigt om vi framhåller att vi lever i ett kunskapssamhälle.
En sådan utveckling främjar vare sig elevernas personliga utveckling, våra företags konkurrenskraft, eller en demokratisk samhällsutveckling. Detta borde oroa oss alla, såväl politiker som föräldrar som ledarskribenter.
Ett annat problem är att utvecklingen går mot ett alltmer segregerat samhälle med risk för större motsättningar mellan olika grupper, mot en polarisering som ingen egentligen önskar, mot ökad kriminalitet och otrygghet. Skolan är mycket viktig i sammanhanget. Ju mer segregerad skolan tillåts att bli desto mindre blir möjligheterna att öka förståelse och respekt för varandra och de olikheter som är en del av samhället. Skolan har en viktig roll som mötesplats och för att främja en demokratisk samhällsutveckling. Inte minst är blandade grupper i förskolan och skolan viktiga för alla som behöver lära sig god svenska.
Utredningen om en likvärdig skolan som leddes av universitetslektor Björn Åstrand (SOU 2020:28) betonar vikten av en allsidig social sammansättning av skolor och klasser, men når bara halvvägs vad gäller skarpa förslag att åstadkomma en sådan förändring. Även om friskolorna skulle finnas kvar behövs en mycket kraftfullare styrning vad gäller placering av elever på olika tillgängliga skolor.
Det är ironiskt att de som ropar högst i den politiska debatten om den misslyckade integrationen i hög grad sammanfaller med dem som är mest entusiastiska till den utveckling friskolorna och det fria skolvalet inneburit. Det inskränkta egenintresset verkar förblinda många så att de inte ser till det vidare samhällsintresset. Ändå ligger det i allas intresse att vårt land och vår kommun i stort utvecklas i positiv riktning. Skolan kan i hög grad bidra till detta genom att erbjuda en likvärdig utbildning av god kvalitet där en demokratisk samhällsutveckling och god integration är viktiga ledstjärnor.
Skolan är i första hand en kunskapsinstitution men kan, och bör, ha ett vidare uppdrag och ge eleverna så goda förutsättningar som möjligt att möta livet som väntar efter skolan. Skolan är en viktig samhällsinstitution som inte bör reduceras till en arena för marknadskrafterna.