Den utredning som skulle stärka äganderätten i skogen har nu presenterats. Det är ett mysterium att utredningens direktiv, där äganderätten poängteras, inte fått större genomslag. Nu måste i stället politikerna se till att skrivningar i januariavtalet och utredningsdirektiven om äganderätt uppfylls.
Skogarna formas av de som äger och brukar dem. För att nå de skogspolitiska målen gäller det att ta tillvara skogsägarnas egna drivkrafter i stället för att reglera brukandet mer. Investeringar i både skogsvård och naturvård förutsätter att skogsägaren känner sig trygg i rätten att bruka skogen och att även framtida generationer kan få nytta av investeringarna. Äganderätten är därför central för att framtida skogar ska ha de värden vi önskar. Att låta utveckla naturvärden får inte innebära en risk att förlora rådigheten över sin mark.
Myndigheterna har i allt större omfattning lagt över kostnader för naturvård på skogsägare. Äganderättens gränser testas av myndigheterna och skogsägare tvingas gå till domstol för att få sin rätt prövad. Vi uppfattar att det är dessa förskjutningar av äganderätten som är bakgrunden till skrivningarna i januariavtalet och att skogsutredningen kom till.
I stället för att lösa äganderättsproblemen har utredningen fokuserat på naturvårdsinsatser för att leva upp till internationella åtaganden om biologisk mångfald, trots att nya insatser inte är nödvändiga för att nå målen. LRF Skogsägarna har i en rapport visat att Sverige har stora arealer skyddad natur som enligt internationella definitioner kan räknas in i målen, men som Sverige i dag inte redovisar. Denna rapport visar att i Uppsala län är det 38 procent av marken som i olika grad har restriktioner för brukande och därmed enligt dessa internationella definitioner är möjlig att redovisa som skyddad natur. Detta synsätt tillämpar de flesta andra EU-länder. I stället väljer Naturvårdsverket att till EU redovisa en nivå där Uppsala län ingår med endast 12 procent av mark där skogsbruk inte alls får förekomma. Stora delar av utredningens förslag baseras på att utredningen valt en annan tolkning än övriga länder, vilket vi ifrågasätter.
Politiken måste nu arbeta vidare där utredningen misslyckats med att leverera svar. De viktigaste punkterna är:
– Endast frivilliga överenskommelser med den som äger skogen ska göra det möjligt för myndigheterna att skydda skog. Detta ska gälla för all skogsmark. Många skogsägare kan tänka sig att avsätta sin skog mot ersättning, men ingen ska behöva känna oro att bli av med skogen för att man låtit naturvärden utvecklas. Genom ett frivilligt skydd ökar viljan att skapa nya naturvärden.
– Få bort oklarheter i lagstiftningen och tydliggöra myndighetsstyrningen. Skogsägare och enskilda familjer ska inte användas som försökskaniner i domstol för att pröva tolkningar eller omtolkningar av lagstiftning. Vi måste ha en skogs- och miljöpolitik som är rättssäker.
– Skapa flexibla skyddsformer. Genom flexibla avtal där skogsägaren sköter delar av skogen stärks intresset för naturvärden samtidigt som förnybar skog användas i en växande bioekonomi.
Det är många förslag i utredningen som vi ogillar. Anledningen är att de försvagar skogsägarnas möjlighet att ha makt över sin egen mark. Förslaget om kunskapskrav är ett sådant eftersom det flyttar utredningsansvar och kostnader, som hör till staten, till enskilda.
Utredningen innehåller även bra förslag som kan tillvaratas. Det gäller exempelvis förslagen om växande cirkulär bioekonomi, att avbryta nyckelbiotopsinventeringen, förtydligande om lagstiftning i fjällnära skog, klövviltsförvaltning och rådgivning. Genom att utveckla dessa förslag tillsammans med våra punkter skapar vi förutsättningar för att leva upp till utredningens direktiv om stärkt äganderätt.
Skogsutredningens uppdrag var viktigt. Nu behöver våra politiker ro uppdraget i hamn.