De populistiska utspelen for fram som en virvelvind genom valrörelsen. När stormen har stillnat måste vi hantera förödelsen den har lämnat efter sig: illa medfarna rättigheter och en tilltufsad demokrati. Politiker från alla läger får ta med sig en skämskudde till eftervalsdebatten.
En valrörelse ska vara energisk, fylld av löften om ljusa framtidsutsikter. Och det gick knappt en dag utan nya utspel från partierna. I år var dock flera av dem illa genomtänkta presenter till väljarna. Aldrig tidigare har kampen för att överträffa varandra i hårdhet mot de mest utsatta varit så brutal: Rätt att söka igenom lägenheter, källare och bilar utan brottsmisstanke. Skamstraff för nioåringar. Öppna upp PKU-registret för brottsbekämpning. ADHD-screena femåringar i vissa postnummerområden. Sätta in militären i polisiärt arbete. Visitationszoner där vem som helst kan visiteras, bara för att de råkar vara just där.
Förslagen kom från båda sidor om mitten. Det ena tuffare än det andra.
När politiker vågade sig på att prata om individens frihet och mänskliga rättigheter, om ett rättvisare Sverige eller – gubevars! – en rättvisare värld, fanns inte mycket syre kvar i luften.
Roten till det onda lämnades i princip helt orörd.
När jag växte upp handlade debatten om hur vi bättre skulle inkludera fler i det goda samhället, hur friheten för individen skulle bli större, hur framtiden skulle formas av oss alla. Om vi någon gång pratade om auktoritära stater handlade det om andra länder.
I år har jag grimaserat illa i var och varannan valdebatt.
Demokratin i världen backar för sjuttonde året i rad. En stor anledning är att hyfsat demokratiskt valda regimer har demonterat demokratin inifrån. Som i Indien, Brasilien, Venezuela och Polen. Starka, nationalistiska ledare har stärkt sitt grepp om nationen och undan för undan minskat möjligheterna för oppositionen att verka och kontrollinstanser att göra sitt jobb. Det finns dessutom tydliga samband mellan strypta fri- och rättigheter för individen och hur landet åker rutschkana på demokratirankningen. När Orbán i Ungern och Bukele i El Salvador tog makten gjorde de det i ett läge där befolkningens rättigheter redan gled i en utförsbacke. Sedan har det bara fortsatt. Modi i Indien och Duda i Polen tog tag i rättighetsslakten så snart de kom till makten.
Ett annat tydligt samband är att minskad demokrati hänger ihop med att polariseringen i dessa samhällen har ökat. Detta bör göra svenska politiker extra oroliga. Enligt demokratiinstitutet V-Dem har den politiska polariseringen ökat markant i Sverige under de senaste åren.
Icke-demokratin i världen ökar steg för steg. Ofta med argument om att skydda nationen. Eller värna särarten, vad nu det är.
Det kan ibland tyckas vara goda intentioner. Men vägen till helvetet är ju kantad av sådana.
Ofta är det medvetna strategier, de små stegens tyranni, som kläs in i argument som kan låta självklara vid en första anblick, men så snart man skrapar på ytan visar sig vara fulla av avgrundsdjupa, ideologiska hål.
Om man nu orkar skrapa på ytan.
Fortfarande sticker de nordiska länderna ut som bäst i klassen i alla internationella mätningar av demokratin i världen. Vi har något vi måste vara rädda om. Det är därför den svenska valdebatten, där auktoritära utspel blev vardag, är så outsägligt sorglig.
Att rättssäkerheten och individens skydd mot staten utmanades var kanske de tydligaste exemplen. Vi får inte förledas att tro att staten är, och alltid kommer att vara, god och att det därför inte är någon fara.
Det vore naivt, aningslöst – och farligt.
Nu, när röstfisket är avslutat och vi har ett valresultat, måste de som får makten besinna sig och tänka längre och större. Inse att det är skillnad på populära förslag och populistiska. Rättsstaten och individens fri- och rättigheter måste värnas.