Skamligt, Sverige!

Författaren och regimkritikern Samira Motazedis liv är i uppenbar fara – ändå ska hon skickas tillbaka till Iran. UNT:s Elise Karlsson skriver om ett skamligt svenskt mönster.

Liv i fara. Författaren och bloggaren Samira Motazedi ska, om inte beslutet omprövas, skickas tillbaka till Iran.

Liv i fara. Författaren och bloggaren Samira Motazedi ska, om inte beslutet omprövas, skickas tillbaka till Iran.

Foto: Privat

Debatt2015-06-10 13:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Man skulle kunna säga att vissa dagar framstår svensk migrationspolitik som mer skamlig än andra. Men de skamliga dagarna börjar bli skrämmande många nu.

Det är bara ett par månader sedan den regimkritiska filmmakaren Roozbeh Janghorban med familj hotades av utvisning till Iran, ett beslut som nu omprövas efter starka protester från svenska kulturpersonligheter, kulturpolitiker och Svenska PEN.

Nu hotas ytterligare en iransk regimkritiker av utvisning från Sverige, författaren Samira Motazedi. Hon kom till Sverige 2012 efter att ha dömts till döden i Iran för äktenskapsbrott. Sedan något år tillbaka skriver hon mycket starkt om sitt liv som gömd flykting i det svenska samhället, på en blogg i tidskriften Gläntas regi.

Ingen som läser bloggen, eller de debattexter av Motazedi som publicerats i Etc och Aftonbladet, kan tveka om att den iranska regimen skulle se hennes kritik som oacceptabel. Uppbackningen bakom Motazedi är också stor – både Svenska PEN och Sveriges författarförbund protesterar.

I ett inlägg om den iranske regissören Jafar Panahi, som nyligen fått Guldbjörnen i Cannes, skriver Motazedi: ”Jag har inte bara förlorat mitt identitetskort i Sverige utan hela min identitet – min kunskap, min bakgrund, min utbildning ... Vi som blivit av med allt detta har bara två strategier att välja mellan. Att huka oss eller slåss. Panahi, och jag, slåss.”

Den kampviljan utgör ett hot inte bara mot den iranska regimen, utan också mot den svenska migrationspolitiken, som bloggen kritiserar starkt. De kafkaartade vändningarna i hanteringen av hennes ärende (hennes liv) beskrivs målande.

Även om Migrationsverkets tjänstemän inte alltid ser ut som frågetecken, så tycks frågetecknets form alltid stå i nära förbindelse med deras väsen. Det går upp för mig, när jag sitter i ett av Migrationsverkets intervjurum, hur frågetecknet som sådant faktiskt påminner om en människas hals och huvud. Som om tjänstemännen har skapats till frågetecknets avbild. Ett huvud som tecknar en båge, ner längs halsen och fulländas med en punkt vid adamsäpplet.

Samira Motazedis behov av skydd är uppenbart. Om utvisningsbeslutet inte omprövas visar sig Sverige vara dubbelt skamligt – vi kan varken hjälpa de som behöver vårt skydd eller hantera deras kritik mot oss.