Över 80 procent av svenskarna vill att Sverige ratificerar kärnvapenförbudet. Över 75 procent av Natolandet Belgiens invånare vill detsamma. Har ni sett några braskande rubriker om detta? Knappast. Däremot desto mer om att hälften kan tänka sig, att någon gång i framtiden kan Sverige ansluta sig till Nato. Skräp vore det väl eljest. Det har ju varit en långvarig kampanj för detta på tidningarnas ledarsidor och av en riksdagsmajoritet av fem borgerliga partier.
Regeringen har tyvärr gjort sig av med sitt bästa argument mot Natoanslutning genom att inte bjuda upp de andra partierna till en dans om ratificering av kärnvapenförbudet – det som Sverige drivit i så många år och nu skändligen svikit. Ansvaret för detta svek faller tungt i Peter Hultkvists knä, den bästa försvarsminister de borgerliga sett i regeringskansliet.
Från och med fredag 22 januari gäller kärnvapenförbudet. Då blir inte bara användning utan även innehav av kärnvapen olagligt. Visserligen blir det inte bindande för dem som inte ratificerat konventionen (yrkeskriminella brukar inte heller anse sig bundna av lagarna), men en ny internationell norm är etablerad. Det är det sista massförstörelsevapnet som förbjuds. Trycket mot kärnvapen hårdnar. Det behövs.
Följande stater och deras regeringar förbereder sig för att kunna begå kriminella handlingar: Frankrike, Indien, Israel, Kina, Nordkorea, Pakistan, Ryssland, Storbritannien och USA. Den sistnämnda staten – och numera även Ryssland – förbehåller sig rätten att först av alla tillgripa kärnvapen. Följande länder är potentiella medbrottslingar genom att ha kärnvapen på sin mark: Belgien, Italien, Nederländerna, Turkiet och Tyskland. Bland de 51 stater som har äran av att kärnvapenförbudet blir internationell lag återfinns Irland, Nya Zeeland och Österrike. I den gruppen borde också Sverige ha ingått, men ett svek kom emellan.
Sverige har dessutom ingått ett värdlandsavtal utan att försäkra sig om att kärnvapen aldrig förs in på svenskt territorium. Positivt anser rimligen Natoanhängarna. Varför ställa krångliga villkor för Natotrupper på svensk mark? Enligt deras uppfattning fungerar ju det radioaktiva kärnvapenparaplyet utmärkt. Logiskt sett välkomnar och hyllar de kärnvapen. De legitimerar dem, tvärtemot den uppfattning som mer än 80 procent av svenskarna har. Detta borde kännas besvärande för Natoförespråkarna.
Om det säkerhetspolitiska läget är så hotfullt, som många nu hävdar, finns det två alternativ att välja mellan – minska hoten eller rusta mot dem. Under det kalla kriget satsade vi framgångsrikt på avspänning: utrikespolitiken var vår första och viktigaste säkerhetspolitiska linje. Nu däremot styr hökarna. Militär upprustning är mantrat för dagen. Militären och krigsindustrin blir glada, även om de aldrig blir nöjda utan ständigt vill ha mer. Priset riskerar att betalas av välfärden, vården av gamla och sjuka, som mer än andra politikområden behöver en kraftig upprustning.
Natoförespråkarna hävdar, att svenskt Natomedlemskap minskar risken för att vi blir angripna. På den punkten kan man emellertid lika gärna argumentera för en ökad risk. Att göra Östersjön till ett innanhav inom Nato lär inte minska den ryska misstänksamheten/paranoian mot omvärldens avsikter. Tvärtom.
Ett svenskt medlemskap i Nato kommer med all sannolikhet att driva på den ryska upprustningen (från en rätt låg nivå jämfört med den amerikanska) än mer, risken för (oavsiktliga) väpnade incidenter ökar, och så drivs rustningskarusellen ytterligare ett varv. Till stor glädje för världens vapenhandlare och för industrier i krigsmaterielbranschen. Bara den internationella vapenhandeln beräknas omsätta minst 100 miljarder dollar.
Mer fred blir det dock inte på det sättet. Fler resurser undandras kampen mot den hotande uppvärmningen av planeten. En rättvisare fördelning av jordens tillgångar försvåras ytterligare. Viktig mänsklig kreativitet, som behövs för att bemästra alla de utmaningar mänskligheten står inför, leds i stället in på att utveckla sofistikerade destruktiva redskap.
När det kalla kriget var som mest hotfullt, bidrog Sverige konstruktivt till att öppna alternativa och mer realistiska vägar till fred och säkerhet. Rapporten Gemensam säkerhet med Palme som främsta drivkraft var ett strategiskt bidrag. Vårt aktiva stöd till den europeiska säkerhetskonferensen – i dag OSSE (Sverige får nu ny chans att visa sig kreativt genom ordförandeskapet från årsskiftet) – är ett annat exempel. Ett tredje är vårt mångåriga intensiva engagemang för kärnvapennedrustning (om än i sorglig träda under Bildtåren och nu igen). Allt detta tycks vara bortglömt.
Frågeställningen är egentligen densamma som i den amerikanska debatten om kärnenergiavtalet med Iran: Diplomati eller vapen? På avstånd tycks svenska opinionsbildare ha lättare att se fördelarna med icke-militära medel. På hemmaplan resonerar de som Trump.
Att gå med i Nato innebär ett ja till användning av kärnvapen. Ändå lyser dessa vapen med sin frånvaro i diskussionen om Natomedlemskap. Orsaken är givetvis, att anhängarna vet att i en sådan debatt förlorar de. Därför är det bäst att låtsas som om kärnvapen är en icke-fråga. Och kärnvapenförbudet ska vi glömma.