Sverige tillhör de länder som har mest repressiv narkotikapolitik i Västvärlden. Trots det minskar inte de narkotikarelaterade problemen. Tvärtom. Sverige har alltjämt näst flest dödsoffer på grund av narkotika i EU, narkotikabruket ökar och gängkonflikter om kontrollen över narkotikamarknaderna har lett till att vi nu har flest döda till följd av skjutvapenvåld i hela unionen.
Man kan tycka att det borde vara läge för regeringen att tänka om och tänka nytt. Nuvarande narkotikapolitik har inte uppnått den i grunden verklighetsfrånvända visionen om ett narkotikafritt samhälle. Svaret från regeringen är dock bara mer av samma. I SVT:s Agenda (19/2) vred sig justitieminister Gunnar Strömmer (M) och mumlade att strategin måste vara att lagföra och skärpa straffen även för dem som endast säljer små mängder narkotikabrott. Alltså inget nytt. Utan samma strategi som upprepats gång på gång. Inte blev det bättre av att programledaren i anklagande ton frågade Strömmer varför regeringen inte passade på att höja straffet för den som köper och brukar knark när regeringen ändå var i farten. Det hela var absurt att titta på.
Narkotikan är de gängkriminellas huvudsakliga inkomstkälla och omsätter årligen miljardbelopp. Alla som köper narkotika av kriminella gäng bär naturligtvis ett ansvar, men det går inte att tänka bort att politiken genom kriminaliseringen praktiskt taget har lagt narkotikaförsäljningen på entreprenad till gängen och därmed hänvisar brukarna till dessa. Hur gärna man än hade önskat att det förhöll sig annorlunda kan efterfrågan på narkotikan inte stoppas. Det gäller alldeles oavsett hur hårt man väljer att straffa brukarna.
Den överlägset mest populära drogen cannabis har flera länder runt om i världen på olika sätt valt att legalisera. I Kanada pekar forskningen entydigt på att den legala marknaden har tagit över stora delar av den svarta, illegala marknaden. De kriminellas intäkter från drogen har på sätt minskat kraftigt.
Trots att en i princip enig forskarkår har pekat på behovet av reformer samt att Folkhälsomyndigheten och riksdagens socialutskott har efterlyst en utredning av kriminaliseringens effekter och det eventuella behovet av en avkriminalisering har regeringen inte lyssnat. I direktiven till den utredning som pågår om narkotikapolitiken har utredaren explicit förvägrats att granska just kriminaliseringens konsekvenser – trots att det är politikens själva kärna.
Att även Kristdemokraterna för bara ett par år sen fattade beslut om att kriminaliseringen ska utvärderas har inte heller hindrat socialminister Jakob Forssmed (KD) från att även för den nya regeringens räkning utesluta en utvärdering. Det är anmärkningsvärt att beröringsskräcken är så påträngande att man till och med räds ny kunskap i frågan. Övertygelsen om förbudspolitikens effektivitet är inte vetenskapligt grundad – utan närmast religiös.
Så länge det går att bli stenrik på att organisera narkotikaförsäljning illegalt kommer det finnas folk som tar vara på den möjligheten. På den illegala marknaden råder djungelns lag och konkurrensmedlet är inte sällan våld och mord. Och något rättsligt skydd för brukarens säkerhet och produktens kvalitet finns inte att tala om. Det hade däremot varit möjligt att tillgodose på en legal marknad.
Brukarnas ansvar för gängens intäkter ska inte förringas, men det överlägset största ansvaret vilar på den huvudlösa politiken som man inte ens vågar utvärdera. Medan allt fler länder – med goda resultat – omprövar sin repressiva narkotikapolitik fortsätter Sverige på ett spår som gång på gång har misslyckats. Det är hög tid att förstå att kejsaren är naken och att narkotikapolitiken både måste utvärderas och reformeras i grunden. Det måste ni väl ändå förstå?