Ska skatt subventionera privatpersoners solceller?

Solkraft har ett koldioxidavtryck som är fem gånger större än kärnkraft, skriver Jonas Fransson.

Det finns ingen direkt omställnings- eller klimatvinst med att privatpersoner ges bidrag för sina solceller, skriver Jonas Fransson.

Det finns ingen direkt omställnings- eller klimatvinst med att privatpersoner ges bidrag för sina solceller, skriver Jonas Fransson.

Foto: Privat/UNT

Debatt2022-01-13 04:06
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När den offentliga makten vill påverka medborgaren att förändra sina beteenden, ligger det nära till hands att ta till skatter eller bidrag som påtryckningsmedel. Det gäller även för hur staten går till väga för att förändra, eller åtminstone få oss att tro att vi förändrar, våra konsumtionsvanor med avseende på elkraft. Jag syftar speciellt på bidragen för installation av solceller och kringutrustning som staten numera erbjuder privatpersoner. Det statliga bidraget uppgår till maximalt 50 000 kronor per person och år.

Det kan tyckas behjärtansvärt att satsa statliga medel på att privatpersoner kan installera solceller på sina hustak, eftersom tanken någonstans måste vara att det underlättar övergången till fossilfri och förnybar elkraftproduktion. Och om det vore på det viset, funnes det sannolikt inget att invända mot bidraget. Emellertid handlar bidraget i praktiken om att hjälpa till med husägares privatekonomi, vilket förvisso inte behöver vara fel heller. Men frågan är om alla skattebetalare ska vara med och finansiera ett fåtal privatpersoners ekonomiska situation under förespegling att det handlar om något annat.

För hur är det egentligen med solkraft? Moderna solceller är tillräckligt effektiva för att vara ekonomiskt lönsamma när solen skiner. Under sommarens få månader är inflödet av solsken i Sverige tillräckligt starkt för att ekonomisk lönsamhet ska uppnås och husägare kan producera mer elkraft än de behöver för sin egen konsumtion. Därmed kan husägaren sälja överskottet till elmarknaden och få betalt, antingen mot en direkt ekonomisk ersättning eller indirekt genom att den överproduktion som genereras under högsäsong kan ta ut som ersättning under lågsäsong, en kWh in på sommaren mot en kWh ut på vintern.

Varför skulle staten inte bidra till att göra det lättare för var och en att bidra till elkraftproduktionen? Problemet är att överproduktionen av solkraft sker under sommaren när det sammanlagda behovet är lågt, medan under vintern, när behovet är stort, finns inte solkraften kvar annat än som en virtuell tillgång för den privatperson som gjorde sin insättning under sommaren. Den verkliga kraften som privatpersonen tar tillbaka måste produceras med andra medel; vatten-, kärn-, vind-, eller fossilkraft. Allt på grund av att det ännu är mycket svårt att lagra energin på ett betryggande sätt. Sålunda måste man ifrågasätta om installationen av ytterliga solceller verkligen reducerar behovet av andra kraftkällor, eller om avsikten är att det skall vara en dekoration och fungera som ett alibi för att vi har klimatet och hållbarhet i åtanke?

Alltså, det finns ingen direkt omställnings- eller klimatvinst med att privatpersoner ges bidrag för sina solceller. Solkraft har ett koldioxidavtryck som är fem gånger större än kärnkraft, och minst dubbelt så stort som vattenkraft (Vattenfall). Det sägs vidare att solcellernas koldioxidavtryck återbetalas på två till tre år, i jämförelse med vad då, och i termer av vad? Solcellen har ju tillverkats och koldioxiden avgetts, hur kan den återbetalas? I dagsläget tillför solkraften högst en procent till den totala elkraftproduktionen i Sverige. Med den vetskapen undrar jag hur staten så beredvilligt vill hjälpa husägare med sin privatekonomi i stället för att göra en ordentlig satsning på omställningen av elkraftproduktionen? Det vore rimligare med bidrag till små vindkraftverk eftersom sådana åtminstone kan producera året runt. Men jag ställer mig allmänt tveksam till bidraget som sådant eftersom det verkar för en ytterligare expansion av konsumismen när vi i stället bör lära oss att konsumera med måtta.