”Die Strasse frei für braune Batalionen! – Gatan fri för bruna bataljoner!”, sjöng tyska nazister på 1930-talet under röda flaggor med svarta hakkors. Vi äldre minns det. Sedan startade de världskrig och ohyggliga folkmord i ofattbar skala. Efter kriget framstod mänskliga rättigheter och ett slut för alltid på folkmord och rasdiskriminering som viktigast av allt.
Så bildades FN, antogs konventionen mot folkmord och den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter, sedan undan för undan konventioner om hur dessa rättigheter skulle förverkligas. Allra först antog FN den om avskaffande av alla former av rasdiskriminering 1965 och som tidigt skrevs på av Sverige, i dag av drygt 180 stater. Denna traktat, som Sverige folkrättsligt förpliktigat sig att följa, stadgar, bland annat att konventionsstaterna skall: ”olagligförklara och förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering samt förklara deltagande i dylika organisationer eller dylik verksamhet som en brottslig handling straffbar enligt lag.” Vidare förbjuds ”stöd i någon form av rasförföljelse, inklusive finansiering därav”, (Art.4b). Det är klartext!
Så har våra nordiska grannländer och europeiska stater gjort, men inte Sverige! Från början har därför expertkommittén utsedd av FN:s generalförsamling för att övervaka, att konventionen följs, kritiserat vårt land för att vi inte förbjudit och straffbelagt rasistiska organisationer. Det är genant för Sverige som rättsstat, men försvarades länge med hänvisning till vår grundlagsskyddade föreningsfrihet. Men 2010 antogs ett tillägg i Regeringsformen: ”Föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande.” Saken borde nu vara klar men icke!
Argument som, att ett förbud skulle bli ineffektivt, driva rasisterna under jorden, med mera kan förbises. Det gäller det mesta i straffrätten. Det finns något annat, som är svårt att förstå; ett segt motstånd mot folkrätt, när det rör mänskliga rättigheter. Det tog till exempel 40 år och flera motgångar i Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strassbourg, innan motståndet övervanns och Europakonventionen om dessa rättigheter äntligen lyftes in i och blev svensk lag.
Vi lever i en tid av oro och hotbilder. Alla förstår inte, att allas lika värde och rätt är en förutsättning för fred och frihet. Rasistiska föreställningar är spridda och kan sitta djupt. Demokrati och rättsstat hotas, minskas eller förbjuds i Östeuropa, Turkiet, Mellanöstern, delar av Afrika, större delen av Asien, Nord- och Sydamerika. Talesmän för Sverigedemokraterna sympatiserar med rättstatsfiender som Victor Orban och Donald Trump. Ska vi åter göra gator fria för de bruna bataljonernas arvtagare? Ska de åter marschera, inte i bruna skjortor, men i till exempel vita, svarta byxor och kängor, inte röda men gröna fanor, inte hakkors men Tyrrunan i fanstängernas spjutspetsar? Tyr var en krigsgud i asatron.
För ett kvartsekel sedan dömde Högsta domstolen en yngling för hets mot folkgrupp, sedan han stått utanför ett snabbköp iförd en jacka med nazistmärken. Sedan dess har rasisterna lärt sig att ersätta de gamla nazistsymbolerna med nya. Innebörden är densamma. Polismyndigheter och förvaltningsrätter har inte känt sig ha lagstöd för att vägra tillstånd för rashetsande nynazisters med nya symboler marscher i våra städer. Jurister och debattörer stöder sin tveksamhet bland annat på svårigheten att definiera ”rasistiska organisationer”.
Men konventionen mot rasdiskriminering är helt klar. Den kan, som skett med den Europeiska konventionen, barnkonventionen och efter norsk modell lyftas in i lagboken. Resterande oklarheter kan anförtros domstolarna. Det nya lagförslaget om förbud mot organiserad rasism bör efter granskning leda till att även vårt land delar det internationella ansvaret för att motverka rasdiskriminering och våldsrasism – och slipper pinsam FN-kritik.