Att fråga befolkningen vad den tycker i ett demokratiskt land – det kan väl aldrig vara fel? Jo, i många fall bör det inte vara majoriteten som bestämmer.
Den 9 juni går Uppsalas invånare till valurnorna för att lägga sin röst i en mycket oklar omröstning om stadsplanering. Här i UNT har problemen med omröstningens otydlighet lyfts flertalet gånger. Det är orimligt att man som väljare måste tröska sig igenom ett 11 sidor långt dokument skrivet av en kommunal kommunikatör för att överhuvudtaget förstå vad det är man röstar om. Men problemet med folkomröstningen är större än så.
Låt oss säga att det ska startas en ny nattklubb i stan, men ingen vill ha den bredvid sig så kommunen folkomröstar om frågan. Var hade nattklubben hamnat? Inte i det tätbefolkade centrum där någon hade kunnat få glädje av den – nej, nattklubben hade troligen hamnat i Järlåsa som är lätt att köra över med bara 600 invånare.
Uppsala kommer att växa framöver. Universitetet tar in allt fler studenter och ett fyrspår till Stockholm ska göra pendling smidigare och snabbare. Det behöver byggas fler bostäder, men precis som med nattklubben vill ingen ha de nya bostäderna bredvid sig – så nu ska vi rösta om saken. Ska ett antal små orter, som Järlåsa, nordväst om staden med totalt 11 360 invånare byggas ut kraftigt "för att lätta på bebyggelseutvecklingen i Uppsala stad" (177 000 invånare)? Det är frågan i folkomröstningen.
Det finns en lömsk slughet bakom folkomröstningen, det är ett försök att ge demokratisk legitimitet till en fråga som hör hemma på en helt annan nivå. Mark och byggnader ägs inte av ett väljarkollektiv i sin helhet, utan av enskilda personer, bostadsrättsföreningar och företag. Beslut om att bygga eller inte bygga bör ligga hos just enskilda markägarna.
Det behöver såklart finnas regler för hur byggande ska gå till utan att den skadar närliggande fastighetsägare, men det behöver också ses till vart bygget görs. Att bygga ett sjuvåningshus i centrala Kåbo är rimligt även om det skuggar några villatomter. Att göra samma sak i Järlåsa är absurt, och ännu absurdare blir det när Kåboborna röstar om att bygga i Järlåsa.
Uppsala behöver inga folkomröstningar. Uppsala behöver bostäder på platser där människor vill bo, och sådana byggs när man låter markägare använda sin mark på en marknad. Priset på nya bostäder är högst på de mest attraktiva platserna, och dessa kommer därmed att bebyggas eller förtätas.
Uppsala bör inte göra om misstagen från miljonprogrammen. Många av de politiskt planerade bostadsområdena som då byggdes runt om i landet har det visat sig att ingen egentligen vill bo i. Nu har de blivit föremål för social dumpning från Stockholmskommuner som försöker bli av med människor som går på försörjningsstöd. Problemen är så pass stora att kommuner som Östra Göinge och Filipstad börjat riva fullt fungerande bostäder – det kan vara framtiden för Järlåsa, Storvreta och Vattholma.
I stället för att låta en majoritet av kommunen köra över en minoritet, borde Uppsalas politiker ta sitt förnuft till fånga och försvara den minsta minoritetens rättigheter, individens. Det är dags att göra det lättare för markägare i hela kommunen att bygga på sin egen mark och kasta bort alla de onödigt detaljerade detaljplaner som gjort att bostadsbyggandet hamnat på efterkälken.
Kanske är de små tätorterna nordväst om staden platser där människor vill bo. Om det hade varit enklare att bygga så hade dessa orter byggts ut utan någon folkomröstning.