Sjukvården behöver mer stöd men mindre försök till styrning från politiken enligt Olof Åkerblom.
Sjukvårdens ekonomiska grundproblem:
- Regionernas sjukvård är budgetstyrd men är, i verkligheten, behovsstyrd,
- Sjukvårdens arbetare prioriterar patienternas behov framför försöken att hålla budget.
Sjukvårdens snabba utveckling – som leder till att allt fler sjukdomstillstånd kan behandlas – gör det svårt att skapa en hållbar budget, särskilt då satsning på ett område i vården kan medföra oväntade kostnadsökningar på andra områden.
När sedan de olika verksamheterna har begränsad eller negligerad möjlighet att påverka budgetarbetet, är det inte konstigt att respekten för budget är låg.
Som jag minns, har Akademiska sjukhusets budget de senaste 30 åren överskridits med allt högre belopp. Intrycket har varit att budgetekonomerna årligen försökt utforma budgetförslag, som beslutande politiker bedöms kunna acceptera, trots att ”alla vet” att det kommer överskridas.
Erfarenheten har visat att överskriden budget ”kan vi leva med”, men inte med tilltagande brist på värdefull sjukvårdspersonal.
Intressant är den ”kraftsamling för sjukvården” som regionstyrelsens ordförande Helena Proos (S) med flera avser inleda (UNT 28/5). Där ”ska politiken tillsammans med medarbetare och experter ta fram nödvändiga reformer som kan utveckla sjukvården, förbättra arbetsmiljön och säkra en långsiktigt hållbar ekonomi”.
Allt förbättringsarbete måste börja med att fastställa vad som fungerar bra i organisationen. Oftast finner man att omkring 80 procent fungerar bra.
Därmed får man en god utgångspunkt för att genomföra samt smidigt och tryggt ändra och inpassa nya rutiner i verksamheten. Utan att det nya skapar nya problem.
Den medicinska professionen har ständigt utvecklat, effektiviserat, rationaliserat och kvalitetssäkrat sjukvården. Något som också skapat förutsättningar för bättre arbetsmiljö.
Så den kunskap, erfarenhet, motivering och omdöme som behövs för att ta fram ”nödvändiga reformer” finns. Från politiskt håll är mer stöd, men mindre försök till styrning, välkommet.
För sjukvården är varje åtgärd en utgift. När resurserna inte räcker till uppstår sjukvårdsköer, vårdplatsbrist, tidvis kaos på akutmottagningar och andra problem som leder till dyr inhyrning av personal.
Kostnaderna ökar även för andra, exempelvis Försäkringskassan samt kommunal sjukvård och hemtjänst. Hur mycket skulle där kunna sparas, om sjukvården fick möjlighet att alltid ge rätt sjukvård vid rätt tidpunkt?
Sjukvården har alltid klagat över bristande ekonomiska resurser. För hundra år sedan talade man om ”de snåla landstingsgubbarna” och sedan dess har landstingen lyckats hålla utgifterna för sjuksköterskor begränsade, med sjuksköterskebrist som följd. Ett ständigt accentuerande problem.
Orsakerna till bristande tillgång på sjuksköterskor måste åtgärdas. Det är den viktigaste förutsättningen för att ”nödvändiga reformer som kan utveckla sjukvården, förbättra arbetsmiljön och säkra en långsiktigt hållbar ekonomi” ska ge lyckat resultat.
Men fortsätter regionerna att misslyckas med att rekrytera och behålla den personal som behövs, lär kraven öka på att regionerna ska befrias från sitt uppdrag att bedriva sjukvård.
Vårdförbundet vet vad som måste göras. Bra att arbetsgivaren nu till en liten del gått Vårdförbundets krav till mötes så att vårdkonflikten har kunnat avbrytas. Men det räcker inte alls till för att lösa bemanningskrisen.
Förhandlingarna parterna emellan bör fortsätta för att rätta till nuvarande kris i bemanningen. Vårdförbundets krav i avtalsförhandlingarna måste respekteras och, i arbetet med ”nödvändiga reformer”, ska arbetstagarnas ansvar, kunskap, erfarenhet och omdöme fullt ut respekteras av politiker och arbetsgivarparten.