Under tisdagen meddelade SJ att deras regionaltågstrafik mellan Uppsala och Stockholm upphör från den 15 december. Efter beskedet svävar tiotusentals pendlare och tusentals arbetsgivare på båda sidor av länsgränsen i ovisshet om hur deras vardag kommer se ut i slutet av året.
Situationen kräver att beslutsfattare i hela Mälardalen visar handlingskraft för att skingra ovissheten, fylla tomrummet efter SJ och trygga kompetensförsörjningen på både kort och lång sikt.
När SJ:s regionaltåg slutar gå i december försvinner 18 avgångar per dag. Det innebär att runt 200 000 resor varje månad inom kort kommer behöva ske på annat sätt – eller inte alls. Det senare vore ett förödande slag mot kompetensförsörjningen i hela Mälardalen.
Svårigheten att hitta arbetskraft med rätt kompetens är svenska företags främsta tillväxthinder, och har så varit under många år.
Möjligheten för människor med eftertraktad kompetens att ta sig dit de behövs mest är ingen fullgod bot på kompetensbristen, men det är en välbehövlig lindring. Om den möjligheten försvinner, eller i alla fall begränsas kraftigt, för tusentals människor i Uppsala, Stockholm och orterna däremellan så innebär det att deras arbetsplatser riskerar att förlora viktig kompetens med dåliga utsikter att ersätta den.
Det urholkar vår konkurrenskraft och får i förlängningen direkt negativ påverkan på jobb och skatteintäkter.
Lokala och regionala beslutsfattare har varit snabba med att fördöma SJ:s beslut. Och visst förtjänar SJ kritik. I perioder har de ställt in fler regionaltåg än de kört (UNT 24/1), de lyckas enligt egen utsago med konststycket att köra med förlust på en av de järnvägssträckor där efterfrågan på resor är som högst i landet och beskedet att regionaltågstrafiken upphör kommer med mycket dålig framförhållning.
Detta till trots får man dock ha förståelse för att SJ – som förvisso är statligt ägt, men även affärsmässigt drivet – har svårt att konkurrera med skattesubventionerad verksamhet. Det är en situation som många av Företagarnas medlemmar dessvärre kan känna igen sig i.
Vad situationen kräver är emellertid inte fördömanden. Inte heller förutsägbara och utdragna debatter om vems fel eller ansvar situationen är. Först och främst kräver situationen en lösning.
Förtagarna uppmanar därför beslutsfattare på alla nivåer att söka en sådan med ljus och lykta.
Inled en dialog med SJ om möjligheter att fortsätta trafikera sträckan, om så bara under en övergångsperiod för att hitta en mer varaktig lösning. Sondera marknaden i jakt på en ny tågoperatör som kan ta över efter SJ. Expandera Mälartågs kapacitet för att fylla det tomrum som riskerar att uppstå på Ostkustbanan.
Kort sagt, vänd på varje sten.
Ostkustbanans pendlare är redan hårt prövade. Oavsett om de vanligtvis reser med SJ, Mälartåg eller SL så har de tvingats uthärda förseningar och inställda tåg på grund av signalfel, personalbrist, fordonsfel, vild strejk, fordonsbrist och mer därtill.
Många har lärt sig den hårda vägen att tåget inte är ett alternativ för den som har en viktig tid att passa. I andra änden finns en rad arbetsgivare som haft överseende med att vissa anställda ofta kommer till jobbet sent och ibland inte kommer dit alls.
Det finns dock en gräns för vad både pendlare och arbetsgivare kommer tolerera. Den gränsen har aldrig varit så nära som nu.