Nu börjar jullovet. Inför de traditionella skolavslutningarna drar den i vår tid nästan lika traditionsenliga diskussionen huruvida skolor ska kunna hålla avslutningar i kyrkor och vad dessa avslutningar får innehålla i gång igen.
För oss kristdemokrater är det en självklarhet att försvara möjligheten att hålla skolavslutningar i kyrkor. Samlingarna är påminnelser om vårt lands kristna kulturarv och om varför vi firar jul.
Den förra regeringen har föreslagit att ”enstaka konfessionella inslag” får förekomma vid skolavslutningarna, exempelvis bön och välsignelse. Det rätar ut flera frågetecken som tidigare uppstått huruvida det är tillåtet att sjunga psalmer eller för prästen att välsigna de församlade skolavslutningsdeltagarna.
Tidigare om åren har polariseringen varit kraftig, de som vill förbjuda skolavslutningar i kyrkorna har varit och är en högljudd minoritet. En opinionsmätning från SOM-institutet som genomfördes tidigare i år gav resultatet att uppemot 80 procent är emot ett förbud mot skolavslutningar i kyrkan.
Trots ett stort folkligt stöd är det osäkert hur det blir med lagförslaget.
Det är Löfven-regeringen som kommer att behandla frågan, som ligger på utbildningsminister Gustav Fridolins bord. Även om Fridolin sagt att han inte har några problem med att ha skolavslutningar i en gudstjänstlokal, finns det anledning till osäkerhet kring vad som kommer att ske. Han har bland annat uttalat sig enligt följande: ”det krävs att det förs en diskussion mellan den som leder avslutningen, en präst och rektorn, så att den faktiskt är öppen för alla”. Diskussioner mellan kyrka och präst är givetvis välkomna.
Men om Fridolin menar att lagstiftningen ska vara utformad på ett sådant sätt att prästens eller pastorns utrymme är så begränsat att det i avslutningen i kyrkan i praktiken blir en sekulär samling, är vi tillbaks på ruta ett.
Då närmar vi oss den situation som varit upphovet till den tolkningsdiskussion som föranlett de senaste årens debatter om skolavslutningar i kyrkorna. Det är ju helt orimligt att rektor i förväg ska kontrollera vad prästen tänker säga vid skolavslutningen i kyrkan.
För att förtydliga orimligheten: en kommunalt anställd tjänsteman – rektorn – ska i så fall kontrollera det prästen – i en från kommun och stat fristående organisation – ska säga.
Det är något som skulle likna censur och givetvis är detta ingen framkomlig väg. För oss är det viktigt att stå upp för yttrandefriheten.
I synnerhet är det en formulering i alliansregeringens lagförslag som vållat debatt: ”enstaka konfessionella inslag som syftar till att överföra och utveckla traditioner som är en del av samhällets kulturarv.” Många remissinstanser är positiva till förslaget, exempelvis lärarfacken och barnombudsmannen. Andra är kritiska, så som Humanisterna. Skolinspektionen och Skolverket ifrågasätter förslaget som de menar öppnar för nya tolkningar.
De undrar vad som menas med kulturarv, vilket samhälle som avses och hur det skulle förhålla sig till samlingar i anslutning till muslimska och judiska högtider. Det är att ha fel utgångspunkt. Vårt land är byggt på en kristen grund.
Även om statskyrkan i dag är avskaffad och religionsfriheten väl utvecklad, är detta inget som går att förringa. I vår almanacka möter vi våra kristna helgdagar, i skolans värld är det den kalendern som anpassar när jul- och påsklov infaller. Att sommar och julaavslutningarna många gånger firas i kyrkan och det sjungs psalmer har både en historisk, men också en mer praktisk orsak då kyrkan är centrum i byn och en viktig samlingspunkt på orten.
Tolkningsproblematiken blir bra mycket mindre i det nya lagförslaget. Och ännu mindre blir den om man låter bli att relativisera vårt kulturarv.
Mikael Oscarson, riksdagsledamot (KD), Uppsala