Förslagsställarna vet att de är juridiskt och praktiskt ogenomförbara. Ibland handlar de om nya lagar om sådant som redan är reglerat i lag, i stället för att undersöka hur lagarna borde tillämpas.
Signalpolitiken förefaller spontan och ogenomtänkt, men är inte sällan strategiskt utsläppta testballonger för att se hur långt man kan gå. Ibland är fiskevattnen grumligare än grumliga. Därför är signalpolitiken inte alltid så oskyldig som den kan se ut, när man ibland fnissande konstaterar att ”tänkte inte på det, va!”.
Låt oss ta några exempel. Kristdemokraternas Erik Slottner föreslog nyligen i en DN-intervju – för övrigt späckad med signalpolitik – att ”man” kan införa utegångsförbud ”vissa tider i vissa områden” för vissa barn och unga. Vid närmare eftertanke inser man den praktiska och juridiska svårigheten med att definiera de där ”vissa”. Politikern blir här en illusionist. KD:s vill signalera handlingskraft inför valet, utan att konkretisera.
Jimmie Åkesson hävde under Järvaveckan ur sig förslag om obligatorisk förskola – men bara för barn med utrikesfödda föräldrar. Om de vägrar dras barnbidraget in. Men man kan ju inte tvinga bara vissa svenska barn att gå i förskolan, på grund av fördomar om föräldrarna. I Sverige gäller likvärdighet i förskola och skola. Skulle det verkligen handla om social omsorg från Åkessons sida borde han veta att det finns anpassningsproblem och andra svårigheter, oavsett föräldrarnas ursprung. Men nej, detta är signalpolitik som pekar ut och stigmatiserar.
Nyligen framkastade Moderaterna ett förslag om att förbjuda så kallade moralpoliser i förorterna med brottsrubriceringen ”olaga frihetsbegränsning”. Men de regelrätta hot, som det talas om i förslaget, är ju redan förbjudna i lag. Men värst är nog M-förslaget om tillträdesförbud; polisen ska kunna förbjuda vissa personer att vistas i ett visst område. Så kan man göra i en polisstat, där godtyckligt övervakande och rasprofilering av ”vissa” hör till metoderna.
Valåret 2018 tjuter signalpolitikernas kör ovanligt mäktig och falsk. Statsminister Stefan Löfvens (S) förslag om militär mot kriminella gäng hör dit. KD:s beslut att driva burkaförbud i förskolan och böneutrop som stora nationella ödesfrågor finns här. Att tjata om icke-frågor eller starkt begränsade företeelser som bygger på rädsla och fördomar, när verkliga problem som kris i sjukvården och lärarbrist måste lösas, är signifikant. Böneutrop är dessutom en polisiär fråga.
Moderaterna är snubblande nära danska Venstres ”gettopaket” som bland annat innebar hårdare straff när brott begås på på vissa adresser. Det signalerar att alla inte längre är lika inför lagen. Men likhet inför lagen är grundläggande i en liberal demokrati. Signalpolitikernas tävling i att rucka på detta är a race to the bottom.