Replik
Debattskribenterna fattar inte att Thomas Quick var en villfarelse, de är fortsatt troende på något som inte är sant. Seriemördaren Thomas Quick finns inte mer. Kvar finns en person, Sture Bergwall, som tillsammans med Quickteamet, poliser, åklagare, advokater psykologer, flera av underskrivarna, fick ihop en såpa, som innebar att Thomas Quick dömdes för åtta mord och utreddes för trettio till.
Men inget var sant, annat än att flera personer gjorde karriär på en sinnesjuk Sture Bergwall. Han tog namnet Thomas (efter ett första påstått mordoffer) och Quick efter en nära släktings dopnamn. Som sinnessjuk var inte ansvarig för sina handlingar.
Att Quick leddes i förhören bevisar de pärmar som Ruben Högbom fick ut från Säter. Jag hade i maj 1998 ett inlägg på DN Debatt ”Quick har duperat rättsväsendet”. Tack vare det fick jag kontakt med Högbom. Han följde hela Quickfalsariet för att få bort Quick från utredningen om sin son Olle Högbom, som försvann i Sundsvall 1983. Quick påstod sig ha mördat Olle Högbom. Ruben Högbom har en stor roll i att Quick och Quickteamet avslöjades.
Hans underlag använde jag 1998 i boken Mytomanen Thomas Quick. Boken granskades in absurdum av Quickteamet utan att hitta några faktafel. Det innebar att det gick att använda fakta från boken för kommande avslöjanden av Quick som mytoman.
Ett exempel var att Thomas Quick dömdes i Gällivare tingsrätt 1996 för att 1984 ha mördat två holländska turister i Appojaure, Gällivare fjällvärld.
Men stämmer det?
Inte alls. Thomas Quick friades för ”Appojauremorden” för cirka tio år sedan. I resningsansökan till Hovrätten för övre Norrland beskrivs hur en journalist gav honom fakta om morden. Han matades med uppgifter.
Den frikännande domen innebar början till slutet för mytomanen Thomas Quick och Quickteamet. Nu rullades lögnerna upp. Men tillbaka till ”Appojauremorden.” Quicks uppgifter trodde man blint på. Rikskriminalens utredare kom till Gällivare 1995 med ”fakta” från det Quick sagt om morden. Han hade anlänt till Jokkmokk i juli 1984.
Quick måste ha en medmördare. Versionen att han stulit en cykel i Jokkmokk och cyklat tio mil till Appojaure och mördat höll inte. Offret blev en ensling i ödebyn Messaure, flera mil från Jokkmokk. Han gick i graven som utpekad medmördare till Quick, utan att ens åtalas. Han kände inte ens Quick. I fallen med Quicks morddomar spelade det ingen roll att det saknades mordoffer i två av åtta domar. Enslingen i Messaure var maktlös.
”Ja, Thomas har berättat att han åkte rälsbuss från Jokkmokk till NN i Messaure.”
Det här torgfördes inför poliser från Gällivare. De tittade på varandra, tordes de protestera mot höjdarna från Stockholm?
Till sist kom det. ”Men…det finns ingen järnväg Jokkmokk till Messaure.”
Spelade det någon roll? Nej, i en helt galen version inför Gällivare tingsrätt 1996 (jag var där) dömdes Quick för dubbelmordet på det holländska paret.
Mordomarna för Quick innebar att vägen låg öppen för fler morddomar; tills några ”idioter”, däribland jag till sist fick rätt.
Thomas Quick var en myt(oman). Han finns bara kvar som seriemördare i debattskribenternas hjärnor. Men har dessa juridiskt kunniga tänkt på följderna?
Genom agerande av Quickteamet att få Quick dömd för åtta mord går de verkliga mördarna lösa.