För nästan exakt 50 år sedan konstaterade Olof Palme i ett tal att ”politik är att vilja”. Det håller nog de flesta med om i teorin, oavsett politisk tillhörighet. Ändå lyser förändringsglöden bland dagens högerliberaler med sin frånvaro. Och varför skulle man vilja förändra något när den strukturella diskrimineringen är en myt och sociala orättvisor minskar?
Så låter det numera ganska ofta bland högerns starka röster. Men synsättet är problematiskt. Det återspeglar en förnöjdhet över det rådande tillståndet – en förnöjdhet som motverkar förbättringar av vår gemensamma välfärd.
I grund och botten handlar det om en förlegad grundsyn som lever kvar, nämligen högerpolitikens cementerade olust att se samhällsstrukturer i vitögat.
Tendensen var ett stående inslag under hela 1900-talet, och fortsätter än i dag. När det är tal om diskriminering, exkludering på arbetsmarknaden eller allmänt utanförskap undviker man krafttag genom att skylla på situationens komplexitet. Den frispråkiga högerdebattören Alice Teodorescu skriver att hon inte tror på ”strukturella och kollektiva förklaringsmodeller”. Hon får medhåll från folkpartisten Adam Cwejman, som avsäger sig debatten om maktstrukturer.
Givetvis är moderna ödesfrågor, likt integrationen, oerhört komplicerade och kräver lösningar där flertalet aktörer samverkar. Och nog finns åtgärder som många av oss är överens om, bland annat en nödvändig reform av arbetsförmedlingen, eller tajtare samarbete mellan lokalt näringsliv och kommunen – vilket på sina håll har resulterat i nya jobb. Men dessa lösningsmodeller kan inte stå på egna ben.
Diskriminering på arbetsmarknaden lär kvarstå om vi inte samtidigt luckrar upp exkluderande strukturer. Vi behöver med andra ord ha ett holistiskt angreppssätt kring integrationsutmaningen.
Jag snappade upp en kommentar från forskaren Lassana Outtara under en paneldebatt om afrofobi: ”Vi har pratat länge och det händer ingenting”. Han svarade på en uppmaning från en moderat politiker att börja prata mer. Det förvånar mig faktiskt att en representant för Moderaterna, ett parti med liberala värderingar, ogärna ser strukturernas inverkan på individen.
För liberalen är ju individens frihet själva kärnan i demokratin. Varför är man då inte villig att erkänna hur strukturer kan kränka vår frihet?
Vad är strukturer om inte makt som går i arv, eller, på andra sidan myntet, ärvt utanförskap bland svenskar med internationell bakgrund? Den naturliga följden av att inte se strukturerna blir handfallen politik.
I den ofta återkommande statliga utredningen Det blågula glashuset, förvisso publicerad redan 2005, är man väl medveten om vad strukturer kan ställa till med. Rapporten understryker att forskningen kunnat ”peka ut den strukturella diskrimineringen som avgörande för exkluderingen vid inträdet till arbetsmarknaden och för invandrares underordning i arbetslivet.” Även en snedförvriden boendeindelning tas upp: ”Det står klart att vissa grupper har svårare att etablera sig på bostadsmarknaden. Att staden är segregerad efter ’etniska’ linjer är välbelagt, liksom att detta hänger ihop med arbetsmarknadssituation och klasstillhörighet.”
Det finns ett par saker som bör sägas klart och tydligt: Att förändra samhället betyder inte att rasera det vi byggt upp. Att handskas med strukturer och ojämlikhet innebär inte heller att vi förbjuder det fria initiativet. Alla individer är inte stöpta ur samma form och bör inte forceras genom samma modell. Men vi kan ta tag i ett alarmerande utanförskap, se till så att människor får mer likställda livsförutsättningar och värna om det gemensamma samhällsbygget samtidigt som min, din och hens frihet förordas.
Adam Hedengren (MP), entreprenör i mediebranschen