Uppsala står inför en avgörande framtidsfråga: Hur kan vi bäst utveckla vår kommun utan att förstöra de resurser som är absolut nödvändiga för framtida generationer?
Den senaste tidens beslut i plan- och byggnadsnämnden att tillåta exploatering av bördig åkermark är inte bara kortsiktigt. Det är också ett slag mot den lilla lantbrukaren, vars verklighet har förändrats dramatiskt under de senaste decennierna.
Förr i tiden präglades jordbruket av småskalighet, där varje åkerlapp kunde brukas effektivt, ofta med hjälp av häst och handkraft.
I dag ser verkligheten annorlunda ut. Vi har gått från häst och plog till stora, tunga maskiner som kräver stora, sammanhängande fält för att vara lönsamma. Små åkrar, som en gång var brukbara, har blivit olönsamma och ligger nu i träda. Sakta men säkert övervuxna av sly. Denna utveckling har skapat stora utmaningar för den lilla lantbrukaren, som tvingas hantera mark som inte längre kan brukas på ett ekonomiskt hållbart sätt.
Det är därför särskilt svårt att förstå varför plan- och byggnadsnämnden ger handläggare riktlinjer att avslå bygglov på dessa små, obrukbara åkrar med motiveringen att de skulle kunna användas för att "sätta potatis i händelse av krig." Samtidigt som samma nämnd tillåter att bördig åkermark, som fortfarande är högproduktiv och avgörande för vår matförsörjning, exploateras för att bygga industriområden.
Det är en logik som inte bara är svår att förstå, den är också djupt orättvis mot de små lantbrukare som redan kämpar med att hålla sina företag lönsamma.
I en tid där jordbruksmark världen över minskar i snabb takt, och där Uppsala redan ligger i topp när det gäller exploatering av denna ändliga resurs, borde vi vara extra försiktiga. Åren 2016 till 2020 förlorade Uppsala kommun hela 117 hektar åkermark. Mark som hade kunnat producera närmare 900 ton vete per år.
Den lilla lantbrukaren ser hur mark som fortfarande är brukbar förloras till förmån för kortsiktiga projekt medan deras egna markbitar, som blivit olönsamma på grund av maskinernas behov, ligger orörda och förfaller.
Vi måste se till att vår tillväxt sker på ett hållbart sätt, där vi skyddar våra mest värdefulla resurser samtidigt som vi erbjuder den lilla lantbrukaren en chans att överleva och utvecklas.
Varför inte ge dessa markägare möjlighet att göra något produktivt med sin obrukbara mark, som att bygga bostäder för familjer som vill bo på landet men ändå ha nära till stadens bekvämligheter? Detta skulle inte bara ge en levande landsbygd, utan också stärka den lilla lantbrukaren som i dag ser sina möjligheter till lönsamhet minska.
I stället för att förstöra den bördiga jorden i Västra Librobäck för all framtid, borde vi fokusera på att använda den obrukbara marken för byggnation. Detta skulle ge oss en chans att bevara vår jordbruksmark för kommande generationer och samtidigt skapa möjligheter för en levande landsbygd där människor kan bo och verka i harmoni med naturen.
Låt oss inte fortsätta på den inslagna vägen av kortsiktig exploatering. Det är dags att sätta den lilla lantbrukarens verklighet, hållbarhet och långsiktighet i första rummet. För Uppsala och för framtiden.