”Vad fan får jag för pengarna” var ett intervjuuttalande 2017 som kostade den tidigare Scania-chefen Leif Östling uppdraget som ordförande i organisationen Svenskt Näringsliv. Det visade på svårigheterna att se sambandet mellan betalningar och tjänster i offentlig verksamhet.
Skillnaden är stor mot inköpet av en lastbil. Den betalas och den levereras. Sådana ”raka rör”, för att använda tidigare Metallordföranden Leif Blombergs vokabulär, förekommer inte i skattefinansierad verksamhet. Den finns i form av en infrastruktur som många gånger inte är synlig. En sådan är högre utbildning och forskning, som under ett antal år har förts fram som vår moderna försvarspolitik. Argumentet har varit att välutbildade medborgare och briljanta forskare ska förmå oss att hålla stånd mot andra nationer och helst bli dem överlägsna.
År 2019 satsades således nära 50 miljarder av statliga anslagsmedel på högre utbildning och forskning. Därutöver fick sektorn betydande tillskott från andra offentliga organisationer, forskningsfinansiärer och näringslivet motsvarande 25 miljarder.
Mot den här bakgrunden har tidigare journalisten på Dagens Nyheter, Hanne Kjöller, skrivit en bok som i sin titel, Kris i forskningsfrågan eller: vad FAN får vi för pengarna?, anknyter till Leif Östlings intervjuuttalande. I sin behandling av boktitelns fråga hävdar författaren att mycket av forskningen saknar mottagare, redan är gjord, kanske inte borde ha gjorts eller att den presenterar överdrivna och falska forskningsresultat. Hon menar att dessa förhållanden är ett resultat av förlagens starka grepp om forskarvärlden samt såväl forskarnas som politikernas begränsade förmåga att fördela forskningsmedel.
En hel del av den här kritiken är redan känd. Den berör frågor som ständigt behandlas i den akademiska världen med dess mycket starka granskningskultur. Den senare är också en del av svaret på frågan om vad medborgarna får för pengarna. Det är nämligen svårt att finna andra verksamheter där individer under hela sitt arbetsliv är lika utsatta för granskning. På så sätt prövas att individers kunskaper uppfyller uppställda krav samtidigt som forskarnas resultat utsätts för ständig prövning. Därmed utgör den högre utbildningen och forskningen en del av en viktig infrastruktur som kan vara svår att värdera för såväl Leif Östling som Hanne Kjöller. Av allt att döma vill de ha mer konkreta belägg för att skattepengarna används på rätt sätt. Kjöller gör ett försök med hjälp av de citeringsmått som hon tidigare i boken har kritiserat. Hon menar att dessa trots allt kan ge vissa indikationer på lärosätesnivå, nationell nivå och internationell nivå. Några konkreta svar kommer dock inte fram.
Om man vill vara mer konkret finns faktiskt ett alternativt sätt att ytterligare fånga avkastningen på medel som satsas på högre utbildning och forskning. Det är att gå till rankningar av lärosäten. En sådan som har fått stor uppmärksamhet under senare år är kinesiska Academic Ranking of World Universities. Dess lista på de 100 främsta universiteten innehåller regelmässigt tre svenska lärosäten. Att svenska universitet kvalificerar sig för så höga placeringar är en stark indikation på att satsningar på högre utbildning och forskning har lönat sig, i synnerhet som det enligt vissa uppskattningar finns mer än 25 000 universitet i världen.
Än starkare evidens om att svenska medborgare får något för pengarna hittar man om man relaterar antalet lärosäten på listan över de 500 främsta till befolkningens storlek. Då visar det sig att Sverige kommer på första plats före Schweiz och Australien. Så, även om också rankningar har sina belackare, ger dessa resultat oss viss anledning att hävda att de svenska satsningarna på högre utbildning och forskning har haft betydande verkan och att skattebetalarna får god utdelning på sina satsade medel.