Coronapandemin har rasat runt om i världen i drygt ett år nu och pandemin har gått i vågor. Vissa stunder har vi kunnat dra en suck av lättnad när restriktionerna lättats lite, men i många länder har den totala nedstängningen och restriktionerna börjat irritera folk runt om i världen, av förståeliga skäl. Det efterlängtade vaccinet mot sjukdomen har efter den första tidens lättnad, gått över till förvirring och direkt ilska eftersom det finns enorma problem att få, producera och skaffa vaccinet mellan länder och kontinenter.
Alla trodde att vaccinet skulle ge den efterlängtade lösningen på coronapandemin, men nu har man än en gång märkt att varje land och kontinent med näbbar och klor kämpar för att få sitt eget vaccinisolat, för att skydda sina egna medborgare. EU har anklagats för tandlöshet på vaccinmarknaden och kvällstidningarna ropar att det finns kaos i distributionen av vacciner i alla nordiska länder, vilket naturligtvis är en skandal.
Under det senaste året har gränser också stängts mellan de nordiska länderna, skyddsutrustning har anskaffats var för sig, utan gemensam samordning, familjer genomgår mänskligt lidande på grund av restriktionerna. Det har inte varit möjligt att träffas. De nordiska länderna beskyller EU för tandlöshet på vaccinationsmarknaden, och nationalism och protektionism sticker upp sina huvuden mitt i krisen. Men i stället för att alltid vända oss inåt och gnälla, skulle det kanske vara dags att fokusera på att lösa problem och se framåt? Vad kan vi lära oss av detta?
De nordiska länderna har länge varit ett exempel på välstånd, solidaritet, jämlikhet och demokrati i världen. De nordiska länderna är en välmående region med enormt kunnande, traditioner och förmåga att lösa problem. Nordisk medicin är den bästa i världen. Eftersom denna pandemi verkligen inte kommer att vara den sista, och vi redan har sett de enorma ekonomiska och sociala problem som den har orsakat, skulle det nu vara dags att ta upp debatten om ett gemensamt nordiskt vaccinprogram?
Om man tittar på statistikantal döda och insjuknade i Finland, så har Finland hittills klarat sig hyfsat bra. I Finland utvecklades en fungerande coronablinker-applikation, och genom blinkern får du information, om du enligt appens bedömning har exponerats för coronaviruset. Om man konstaterar att någon fått smittan kan denne meddela detta anonymt via appen. Denna app har inte samordnats på något sätt i de nordiska länderna, även om den verkligen skulle ha mobilitet i Norden. På Helsingfors-Vanda flygplats sniffar coronahundar ut smittbärare bland passagerare och nu utvecklas ett blåsverktyg i Finland, som kan identifiera coronavirus bäraren på några sekunder.
Sverige och Norge utvecklar ett gemensamt vaccinpass utan någon gemensam nordisk samordning. Det verkar som att alla försöker hitta sina egna lösningar och innovationer. Även om talen och visionerna berömmer det nordiska samarbetet och dess betydelse, har absurt nog inget gemensamt skapats med avseende på corona. I Sverige har ingen ens hört talas om coronablinkern, även om den verkligen kunde ha varit en gemensam lösning i de norra gränsområdena.
Redan nu efterlyser Sverige ett bättre samarbete med Finland när det gäller krishantering. Förr betydde krishantering endast beredskap för traditionell krigföring, men nu har vi insett att krishantering betyder mycket mer än krigföring med ubåt och stridsvagn. Vi pratar om försörjningstrygghet, kommunikationer, skyddsutrustning, och framför allt tillgången på ett vaccin.
I samband med fågelinfluensan gjordes ett försök att etablera en gemensam nordisk vaccinproduktion och flera ministermöten hölls i ämnet, men projektet realiserades aldrig. Att utveckla vaccinproduktion tar tid, är mycket dyrt och kräver kunskap, men även detta mynt har två sidor. Vi har redan sett EU tvista med Storbritannien om tillgången på vaccinet. Storbritannien drog sig ur EU vid årsskiftet, och att få till ett vaccinsamarbete mellan dessa regioner är verkligen ett politiskt spel.
Det gemensamma nordiska vaccinprogrammet kan vara en del av Nordiska ministerrådets vision för 2030. Målet med Vision 2030-målet är att de nordiska länderna ska bli den mest integrerade regionen i världen fram till 2030. Det är fortfarande nio år kvar, men om Coronapandemin fortsätter eller en ny pandemi bryter ut behöver vi nya åtgärder, lösningar och strukturer för att kunna nå målet. I detta fall kan ett gemensamt vaccinprogram spela en viktig roll för den nordiska krishanteringen i framtiden. Kan denna fråga tas upp igen?