Pandemin har lämnat djupa spår inom oss alla, särskild hos de som jobbar inom vård och äldreomsorg. Jag hade en vision om att den skulle bli en ögonöppnare för alla våra politiker. Att de skulle inse vårdpersonalens värde och äntligen satsa långsiktigt på oss i form av en rejäl löneförhöjning. I stället blev det fina ord, arbetsskor, enstaka applåder och en kortsiktig bonustillskott (som inte är alla förunnat).
Politiker måste ta lärdom av allt som brustit och rusta landet inför kommande pandemier, vårdpersonal kommer att behövas. Sluta splittra och privatisera vården.Var ödmjuka och blicka bakåt på det som faktiskt har fungerat bättre, det handlar inte om partifärg eller vem som gjorde vad, det handlar om Sveriges framtid.
Coronakommissionen har kommit fram till att den decentraliserade vården inte bara har varit en viktig orsak till en fördröjd och ineffektiv hantering av pandemin, utan även till den ojämlikhet och bristande kvaliteten som uppdagades. En decentralisering innebar att tillväxtregioner fick större skatteintäkter än avfolkningsregioner och satte igång privatiseringen av vård och omsorg.
Akademiska sjukhuset var statlig finansierad fram till 1983 då Landstinget blev huvudman. Därefter började sjukhuset splittras upp i mindre divisioner. Nya reformer, såsom ädelreformen 1992 och psykiatrireformen 1995, inrättades och ansvaret för en del av vården lades ut i kommunen.
Hur såg löneutvecklingen ut? En solidarisk lönepolitik var det som gällde fram till 1985. Lika lön för lika arbete. En modell som ekonomerna Rudolf Meidner och Gösta Rehn utformade. Lönen sattes efter den utbildning, erfarenhet (inte ålder) samt den bransch man jobbade inom (inte var man jobbade). Löneökningstakten för låginkomsttagare ökade, löneskillnader mellan kvinnor och män och olika yrkesgrupper minskade och andelen kvinnlig arbetskraft ökade med 30 procent. Den solidariska lönepolitiken ledde också till produktivitetsökningar på makronivå och till ökad jämställdhet.
1986 infördes den Individuella lönesättningen. Arbetsgivaren fick större makt i lönesättningen men den blev också mer tidskrävande. Löner sätts efter de anställdas individuella egenskaper, utbildningsnivå/kompetens, arbetsuppgifter, ålder och arbetslängd. Det hänger på att man kan verksamheten och de anställdas styrkor och svagheter. Oftast har man som chef inom vården ansvar för fler än 20 medarbetare.
Bland ekonomer finns det två läger, de som menar att lönespridning stimulerar folk att prestera på jobbet och förkovra sig för att komma upp i lön och de som menar på att det leder till lägre produktivitet, försämrad arbetsklimat och samarbete med personalomsättning som följd. Det flyttar fokus från inre motivation och arbetsmoral till yttre belöningar.
Det sistnämnda är dagens verklighet. Sjuksköterskor har snurrat runt på Akademiska sjukhuset i jakt efter en bättre lön, när det inte längre varit möjligt har de sökt sig bort till andra arbetsgivare. En del kommer tillbaka som hyrsjuksköterskor och jobbar sida vid sida med lojala regionanställda kollegor som stannat kvar, som utför samma arbete för hälften av lönen.
Med cirka 30 års erfarenhet inom vårdyrket kan jag tillstå att det gedigna samarbetet som finns på Akademiska sjukhuset inte kan hittas utanför dess väggar, det är något som man måste värna om. Det är den som fått mig att komma tillbaka till regionen. 2019 slöt vårdpersonal från alla divisioner och yrkeskategorier upp i kampen mot corona. Vi har slagits mot döden och många har drabbats av både covid och post-covid.
Politiker, visa respekt och tacksamhet i form av löneförhöjning och en ny rättvis lönemodell. Att se vårdyrket som ett kall är förlegat, det är nya generationer vi behöver locka till vården. Det är inte företagare som kommer att bära upp vårt samhälle. Visa att ni tar ansvar för landets framtid. Gör om och gör rätt en gång för alla!