I dagarna släppte SVT serien ”Gud som haver barnen kär” där unga människor som levt en stor del av sina liv i hårt kontrollerande religiösa sammanhang berättar om sina erfarenheter. Berättelserna är oerhört viktiga och det är modiga, unga människor som släpper in oss.
Jag har jobbat på Knutby skola i många år, numera som rektor och tidigare som lärare, och medverkar i seriens sista avsnitt. Jag förstår såväl barnens, i dag de unga vuxnas, önskan att någon utanför deras församling skulle ha ingripit. Den önskan delar jag. I programmet målas en bild upp att saker kunde varit bättre för de här barnen om någon bara frågat hur de mådde. Jag tror att det är en allt för förenklad sanning och jag vill göra tydligt att vi frågade. Många gånger, på många olika sätt.
Det är lagstiftat att vi som jobbar i skolans värld ska anmäla oro om vi misstänker att ett barn far illa, något vi naturligtvis också gör. Vi går utbildningar för att lära oss hur vi bättre kan tyda signaler för att plocka upp barn som inte mår bra på olika sätt. När de signalerna når oss anmäler vi till socialtjänsten som tar över ärendet. På skolans planhalva fortsätter vi stötta barnet genom till exempel kuratorsamtal eller möten med vårdnadshavare. Vi använder de verktyg och framför allt de befogenheter vi har – vi kan och får inte göra mer än så.
Även om jag aldrig har varit vare sig lärare eller rektor till just Linnea som är den före detta elev som framträder i avsnittet om Knutby, så har jag arbetat nära familjerna som har levt i den så kallade Knutbysekten. Efter mordet som skedde 2004, har vi aktivt försökt att finnas som ett potentiellt stöd för de familjer som varit en del av den här församlingen. Även om jag vet att de i stunden inte alltid uppfattade det som stöd. Skolledningen har tillsammans med elevhälsan fått handledning av en av landets mest kunniga inom sektbeteenden, elever har fått ha egna dagböcker som har fått vara kvar på skolan, vi har gjort vårt absolut bästa för att alla barn på skolan har rätt att själva vara med och välja hur deras liv ska formas.
Men barn som växer upp i hårt kontrollerande, religiösa sammanhang lever ofta med en kraftfull skräck för att bli dömda till att leva i ett helvete, att mista sina nära och kära eller att bli utfrysta i sina sammanhang. De kan skrämmas av sina tankar, än mer av sina ord. Det krävs mycket mer för att de barnen ska kunna berätta om hur de mår, än att någon bara frågar. Så, hur kan vi som står utanför göra för att bli insläppta så vi kan och får hjälpa till?
Jag har pratat med många före detta elever och vårdnadshavare, som en gång var med i Knutbysekten. Jag har frågat vad vi kunde ha gjort, nästan alla har svarat att vi ingenting kunde ha gjort. En mamma sa att de var ”tvungna att spränga sig själva inifrån, de var för bepansrade”. En gammal elev sa att det inte spelade någon roll vad vi frågade, de var själva så övertygade om att de levde rätt och hade den bästa barndomen. Att det var oss andra det var synd om. En annan konstaterade att livet i skolan var det enda som hen hade att vila på när hen senare skulle bygga sitt vuxenliv, utan den sekt där hen hade levt hela sitt liv.
Jag är tacksam att Linnea delar med sig av sina erfarenheter i programmet och vill vara tydlig med att jag inte ifrågasätter dessa eller söker att förminska hennes upplevelser. Jag lär mig av henne, precis som jag lär mig av alla andra nuvarande och tidigare elever jag möter. Det jag eftersöker är en mer nyanserad diskussion än den som förs i programmet, för jag tror att vi missar målet när sanningen blir alltför enkelt berättad. Vi behöver prata mer om vad samhället kan göra för att förhindra att barn växer upp i slutna sammanhang, där de är hänvisade till värderingar som skadar dem och bidrar till såväl fysisk som psykisk ohälsa. Vi behöver prata om hur vi bättre kan samarbeta mellan myndigheter och om vi behöver uppdatera de lagar vi har. Vi behöver prata om hur vi kan sprida den kunskap som behövs för att vi som finns och arbetar runt barn, ska ha förutsättningar att se och agera.
Jag vägrar att tro att vi ingenting kan göra, men jag vet vis av erfarenhet att det är oerhört svårt. Det räcker inte alltid att bara fråga. Framför allt tror jag inte att barn som lever i sektliknande förhållanden blir hjälpta av att vi lägger hela ansvaret på skolan, även om vi är en oerhört viktig pusselbit. Ansvaret för våra barn, bär vi tillsammans.