Trygghet, eller snarare dess motsats otrygghet, har diskuterats flitigt. Att upplevd otrygghet ökar är allvarligt och kan få stora negativa konsekvenser. Inte bara för enskilda individer utan för hela samhället. Att det så kallade samhällskontraktet, en upplevd psykologisk överenskommelse mellan individen och samhället, är hotat sägs då och då i debatten. Det tror jag är sant, men av delvis andra skäl än de som ofta framförs. Upplevelser av otrygghet och av att samhället sviker och inte går att lita på beror inte huvudsakligen på fler skjutningar och annan gängrelaterad brottslighet. Därmed tror jag inte heller att fler poliser och övervakningskameror är den viktigaste åtgärden för att minska otryggheten.
Här vill jag föra fram några andra viktiga faktorer och trender i samhällsutvecklingen. Helt avgörande för att jag ska känna mig trygg är att jag litar på att få bra vård vid sjukdom, att mina barn och barnbarn får en bra skolundervisning och att mina föräldrar och far- och morföräldrar får bra äldreomsorg. I Sverige har de flesta av oss länge levt i trygg förvissning om att samhället tar ansvar för sådana grundläggande funktioner, liksom för post, telefoni, järnväg och annan nödvändig infrastruktur i hela landet. Vi tar gemensamt hand om vårt land och varandra, speciellt de svaga och behövande. Det ingår i samhällskontraktet i den välfärdsstat vi trott oss leva i.
Den trygga förvissningen finns inte längre, allt fler tvivlar på det gemensamma ansvarstagandet. Var och en får i stället ta ett individuellt ansvar. Du får själv, efter bästa förmåga, försöka se till att du och dina närmaste får bra vård, omsorg, utbildning och att du får en pension som går att leva på. Blir det inte bra har du dig själv att skylla; du valde fel, satsade inte tillräckligt. Det skapar oro, osäkerhet och stress.
Tillit är ett bra begrepp för att analysera och försöka förstå den här utvecklingen. Att ha tillit, att lita på andra människor, är helt grundläggande för viljan och förmågan att samarbeta och agera gemensamt i större och mindre grupper, från familjer till hela samhällen. Livet innehåller alltid ett visst mått av osäkerhet och oförutsägbarhet. Den oro och stress detta skapar kan vi oftast hantera just med hjälp av tillit, känslan att det finns pålitliga och hjälpsamma människor omkring oss. Tillitens betydelse går att mäta fysiologiskt, den minskar stresshormoner och ökar ”må bra-hormoner” (oxytocin). Utan tillit kan stress bli långvarig och skadlig. Det kan förutom individuell ohälsa också leda till att sociala relationer och sociala beteenden minskar eller skadas.
Misstro och misstänksamhet är skadligt på både individ-, organisations- och samhällsnivå. I värsta fall kan förutsättningarna för demokratin hotas. Demokrati kräver kommunikation och samarbete, att människor tillsammans arbetar för att nå gemensamma mål. Detta förutsätter att de berörda människorna litar på varandra, åtminstone i så hög grad att de tror att vinsterna överstiger riskerna med att delta. Inom arbetslivsforskning används begreppet ”psykologiskt kontrakt” för att beskriva överenskommelser mellan anställda och arbetsgivare som inte är formellt reglerade eller nedskrivna utan bygger på förtroende. Att anställda upplever brott mot det psykologiska kontraktet har blivit allt vanligare, i takt med att anställningstryggheten minskat och omorganisationer och nedskärningar ökat. Det leder till lägre arbetstillfredsställelse och arbetsmotivation, ökad stress och mindre lojalitet mot arbetsgivaren. Trygghet och tillit minskar och verksamheten försämras.
Effekterna av upplevda kontraktsbrott förvärras av att avtal i arbetslivet, liksom i andra sammanhang, blivit mer och mer individuella.
Vad bör göras? Mer samarbete och gemenskap, mindre konkurrens och individualism. En avgörande faktor är ojämlikhet, ekonomiska klyftor. När ojämlikheten ökar, såsom i Sverige sedan slutet av 1980-talet, ökar sociala problem, brottslighet och psykisk ohälsa. Att otryggheten då också ökar är lätt att förstå. Tillit, eller tillitsbrist, kan användas för att förstå dessa samband. Det blir en ond cirkel; ökande klyftor och skillnader mellan grupper leder till misstänksamhet och tillitsbrist och därmed minskar samarbete och gemenskap och klyftorna växer ytterligare. Denna cirkel måste brytas! Gemensamma resurser behöver fördelas på ett mer rättvist och solidariskt sätt. Samhällskontraktet kan återställas genom att den gemensamma välfärden försvaras och stärks.