I stället för samförstånd och respekt för olika ståndpunkter har samhällsdebatten drivits mot polarisering, mer eller mindre medvetna missförstånd, känslostyrd argumentation och bortträngande av fakta.När det blir viktigare att vara emot någon annan än att stå för sin egen politik skapas en misstro som i längden är en fara för demokratin.
Inget politiskt parti eller block kan svära sig helt fri från ansvar, och det finns faktorer som är värda särskild uppmärksamhet. Ett exempel är när debattörers identitet eller tillhörighet tillmäts större betydelse än sakargument. Ett annat exempel är när debatten mer handlar om vad debattörer säger sig vara emot än om vad man själv vill åstadkomma.
Samtalsklimatet i politiken behöver präglas mer av gemensam strävan emot ett bättre samhälle, även om både mål och medel skiljer sig åt.
Partier kan mycket väl ha olika uppfattningar i sak, men det är djupt olyckligt om dessa olika uppfattningar inte kan mötas och prövas i en öppen och ärlig diskussion. Att inte dela en politisk motståndares uppfattning bör inte automatiskt leda till att denne utmålas i mörkast tänkbara termer. Det främjar inte samtalsklimatet men riskerar också att stärka de krafter som en bred majoritet inte vill ge inflytande över samhällsutvecklingen.
Sverige är ett bra land att leva i, och Uppsala län har goda förutsättningar på många områden. Det betyder inte att det inte finns problem som behöver lösas, saker som kan bli ännu bättre och områden där politiker oavsett färg måste erkänna misslyckanden.
Det borde också vara möjligt att skapa samförstånd om vilka problem som är mest angelägna att lösa – och att problemen finns på mer än ett område – för att sedan föra en diskussion om vilka lösningar som lämpar sig.
I dag förefaller mycket av debatten på nationell nivå i stället handla om att hitta positioner oberoende av problem, än om att noggrant och analytiskt fundera över vilka problem som är viktigast att angripa.
Vi lever inte i ett land med avgrundsdjupa klyftor, utan i ett av världens rikaste och mest jämlika länder. Däremot finns problem med integration, fattigdom och välfärdsproblem som följer av skilda levnadsförhållanden. Därför behövs ett näringsklimat som stimulerar tillväxt och företagande och en öppenhet gentemot omvärlden. Sverige är också ett land som, likt andra länder, måste ta ansvar för globala miljöproblem likväl som för lokala sådana. Vi kan inte förringa klimatproblemen men heller inte fastna i en ensidig föreställning om hur problemen löses.
Om enkla lösningar hade funnits att ta till, så hade problemen redan varit lösta.
En av politikens viktigaste uppgifter är att utöva ledarskap. Människor som själva inte är dagligt verksamma i politiken väntar sig att personer som blivit valda till ledande samhällsuppdrag utövar det ansvaret. Det finns skäl för oss som har sådana roller att självkritiskt fråga om vi väljer rätt frågor att diskutera, om vi gör de prioriteringar våra uppdragsgivare, väljarna, tycker är de rätta och inte minst om vi förvaltar det förtroende vi fått på det sätt väljarna önskar sig. Den som närmar sig det politiska uppdraget med den självkritiska prövningen har förmodligen gott om skäl att fundera djupare över hur dialogen mellan väljare och valda kan bli bättre – men också hur samtalet mellan politiskt aktiva kan bli bättre.
Just nu vet vi väldigt lite om hur de närmaste åren i politiken kommer att bli. Det vi vet är att vi alla som är berörda kan göra vårt bästa för att förutsättningarna blir så bra som möjligt. Det ansvaret är gemensamt för alla oss som deltar.