REPLIK
I UNT (26/1) skriver Peter Marinko att ett betydligt kortare säkerhetsperspektiv än 100 000 år antagligen räcker för slutförvaret för använt kärnbränsle, eftersom ingen vet hur länge våra samhällen eller ens vår civilisation kommer att bestå.
Att regeringen snabbt bör godkänna slutförvaret så att avfallet kan börja deponeras är visserligen lätt att hålla med Marinko om när frågan nu har hanterats i alla tidigare instanser. Men det fina – och mest grundläggande här – är att tillståndsbeslutet kan fattas utan att kompromissa med vare sig den kortsiktiga eller långsiktiga säkerheten. SKB har visat att den föreslagna metoden kommer att klara säkerhetskriterierna med råge och vara säker under hela den tid som avfallet behöver hållas isolerat från människor och miljö. Regeringens egen expertmyndighet har godkänt ansökan.
I SKB:s säkerhetsanalys för slutförvaret ingår flera tänkbara framtidsscenarier, till exempel grundat på förändrat klimat. Slutförvaret ska klara både temperaturhöjningar och framtida istider. På så vis tar vi höjd för det oväntade.
Vad gäller samhälleliga förändringar går det ju, likt Peter Marinko också gör, att konstatera att vi just nu i den här tidsepoken har de stabila förutsättningar som krävs för att ro i land och säkra ett långsiktigt projekt av den här typen. Också av det skälet är det viktigt att vi kan inleda byggandet. Då kan samtidigt samhällets höga krav på säkerhet i 100 000 år uppfyllas.