I källaren, i fastigheten där jag bodde som barn, fanns ett skyddsrum. Varje gång vi skulle hämta saft, sylt eller potatis måste vi passera dörren till detta rum. Det var en mörk och skräckinjagande plåtdörr som jag aldrig någonsin såg öppnas, en dörr med ett konstigt och mystiskt handtag. När jag frågade min mamma vad som fanns där inne sade hon bara att det var ett skyddsrum. Och så tillade hon att där skulle man gömma sig om det blev krig. Jag nöjde mig med den förklaringen och ställde inga fler frågor. Men jag var i fortsättningen ännu räddare att följa med ner i källaren. Det var som om jag föreställde mig att själva kriget fanns där bakom den tunga plåtdörren. Eller snarare: jag såg, med min barnsliga logik, skyddsrummets existens som ett bevis för att de vuxna visste att kriget snart skulle komma till vårt land. Ja, även till oss som bodde i det uppländska tegelbrukssamhället Heby.
Som vuxen kan jag skratta åt min barnsliga logik från den gången. Att tro att kriget kommer bara för att det finns skyddsrum i husen där människor bor! Det är ju helt bakvänt, helt bortitok!
Men själva rädslan för krig, den har jag kvar även som vuxen. Fast jag har den under kontroll, eller har haft ända fram till nu.
Jag föddes sommaren 1945, några dagar före atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Min uppväxt ägde rum under det vi kallar efterkrigstiden, och ju äldre jag blev och ju mer jag lärde mig om vår historia, desto mer förstod jag betydelsen av den svenska neutralitetspolitiken, alltså det faktum att Sverige, till skillnad från många andra länder, haft en sagolikt lång fredsperiod och därför, under denna tid, sluppit den förödelse och alla de mänskliga lidanden och förluster som följer av krig.
Vi har i vårt land haft lyckan att i tvåhundra år slippa krigets helvete och i stället kunnat ägna oss åt fredligt samhällsbygge.
Själva förutsättningen för denna lyckosamma svenska neutralitetspolitik har varit vår militära alliansfrihet och att vi haft regeringar som sett till att hålla oss utanför krigen i vår omvärld. Samt, förstås, att vi haft ett militärt försvar med uppgift just att försvara vårt eget territorium och avskräcka främmande makter från angrepp, vilket i sin tur gjort vår neutralitetssträvan trovärdig i omvärldens ögon och vårt försvar av folkrätten och FN-stadgan till ett stöd även för andra småstater i världen.
Men de senaste decennierna har det dessvärre blåst helt andra vindar. Det svenska försvaret har rustats ner och värnplikten avskaffats, nedrustningen har samtidigt varit en omrustning, en övergång från folkförankrat försvar av det egna landet (så kallat invasionsförsvar) till ett insats- och yrkesförsvar med främsta uppgift att delta i olika, mer eller mindre tvivelaktiga, krigsinsatser utomlands. Samarbetet med militäralliansen Nato har blivit allt intensivare och intimare och neutralitetspolitiken, som en följd därav, överspelad och omöjliggjord. Ja, i dag finns det rentav en högljudd politisk opinion som förordar svenskt Natomedlemskap.
Inte undra på att min gamla rädsla för att Sverige skall bli indraget i krig åter har flammat upp. I Nato är det ju principen "en för alla, alla för en" som gäller.
Som Natomedlem skulle Sveriges säkerhetsmässiga läge radikalt försämras och det skulle, i en verklig kris- och krigssituation, vara omöjligt att välja neutralitetens väg, eftersom neutralitet förutsätter militär alliansfrihet.
Vi skulle, kort sagt, riskera att bli indragna i krig och vår långa period av fred skulle därmed vara ett minne blott.
Jag vädjar därför till våra politiker att säga nej till Värdlandsavtalet med Nato och att skrinlägga alla planer på svenskt medlemskap i denna militärallians. Det vi i stället behöver är ett folkligt förankrat militärt försvar med uppgift att värna vårt eget land och därigenom möjliggöra neutralitet som handlingsalternativ i kristider.
Eller som det tidigare hette: alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.
Margareta Zetterström