”Hellre en turkisk ockupation av Syrien, än en kurdisk stat.” Så löd opinionen hos flera i arabvärlden, många från Syrien, som via telefon medverkade i debattprogrammet "Dialogpunkten" på brittiska kanalen BBC Arabic. Dessa motståndare till en kurdisk stat – liksom flera skribenter i arabvärlden, däribland för tidningen Arabernas Tidning utgiven i Qatar – beskriver kurderna som militanta, sekteristiska banditer, som utbrytargrupper och terrorister och till och med som maffia.
Kurderna anses ha en ”ond agenda” som går ut på att utnyttja kaoset i mellanöstern för att ”kapa åt sig” arabiskt territorium i Syrien och Irak och misstänks för att med hjälp av ”den sionistiska regimen” etablera Storkurdistan. De sägs också vilja underminera den arabiska kulturen samt hota Turkiets och arabernas säkerhet och suveränitet.
Inringarna till programmet frågade sig huruvida Turkiet ska ”sitta med armarna i kors” till dess att det så kallade hotet från kurderna blir verklighet och menade att kritik mot den turkiska ”militära aktionen för fred” (så som den propageras för av Turkiet själv) enkom är uttryck för att vilja dela Irak och Syrien. Således tyckte de att det för såväl Turkiet som arabvärlden gäller att först och främst värna om ”sitt eget folk” och visa ”lojalitet” mot den egna nationen.
Det är ingen slump att det går en skiljelinje mellan vilka som hör till det ”egna folket” och kurder, också om kurder med logiken om hur landsgränser definierar ett folk alltså borde höra till Turkiets ”egna” folk, då stora delar av Turkiet har kurdisk befolkning.
Men faktum är att kurder troligen är det största folkslaget utan stat, det vill säga det största folkslaget som trots bristen på egen stat och trots enorm diskriminering och förföljelse lyckats bibehålla och upprätthålla sin etnicitet och kultur. Det finns över 30 miljoner kurder i Turkiet, Irak, Iran och Syrien – i diasporan finns det flera miljoner till. Redan under det brittiska mandatet av Irak på 1920-talet lovades kurderna självbestämmanderätt. Men regimerna i Turkiet, Irak, Iran och Syrien har med våld och även bruk av kemiska vapen underkuvat kurdernas rätt till egen stat. Många av dessa brott mot de mänskliga rättigheterna skedde dessvärre utan några betydande reaktioner från omvärlden. Första gången kurderna nämndes i FN:s säkerhetsråds resolution var så sent som 1991, efter den irakiska diktatorn Saddam Husseins massaker på omkring 200 000 kurder. Sedan dess har det varit rätt tyst om kurdernas rätt till en stat, också om det inte har varit slut med att nyttja och utnyttja deras tjänster och krafter.
När så kurder börjar organisera sig och med få medel trots allt lyckats skapa en fredlig och multietnisk frizon i kaosets Syrien, återvänder plötsligt säkerhetens och hotets retorik.
Retoriken kommer alltså från de i arabvärlden som stödjer den turkiska invasionen och motsätter sig en kurdisk stat, men visst känns den ändå igen från våra egna politiker och medier? Under de senaste decennierna har vi i Europa blivit bombarderade med uttryck som hot, säkerhet, säkrade gränser och terrorister. Det har otaliga gånger talats om grupperingar med ”onda agendor”, utomstående som ”underminerar vår kultur” och utnyttjar oss, samt om folk som roffar åt sig och förstör.
Vi har även fått höra att Europa måste värna sina egna och den europeiska kulturen, och att vi alla bör sätta vår lojalitet mot Europa och den egna nationen i första rummet.
Dessa ord som ger uttryck för en populistisk, chauvinistisk och främlingsfientlig kultur har alltså efter år av krig och kris fått lika stor spridning i arabvärlden som i västvärlden. I denna retorik – som har hat och hot som sina grundpelare – lyser mänsklig värdighet, förståelse och respekt med sin frånvaro.
Vad som gör ett folks och i detta fall kurdernas lidande möjligt bör ses i ljuset av hur söndrandets retorik fungerar och hur det har format och fortsätter att forma det politiska system vi lever i. Den retoriken har Turkiet använt mot kurderna alltsedan sin moderna nationsbildning i början på 1900-talet och fortsatt använda ohejdat – så sent som i veckan beskrev Erdogan kurderna som icke-mänskliga och som ”enbart terrorister” – men den används också flitigt av västvärldens ledare. Mänsklig värdighet, rätten att få vara fri och utöva sin kultur och religion i fred och att ges möjligheterna till ett fullgott liv också om man tillhör en etnisk minoritet, tycks vara någonting som varken politiker eller väljare längre vill ställa sig bakom. Inte heller tycks det längre vara en dygd att visa gästvänlighet, solidaritet och förståelse, eller att utifrån sin trygga position i väst kämpa för de som kämpa inte kan.
Att så många okritiskt upprepar denna söndrandets retorik och därmed reproducerar avhumaniseringen av förtryckta och behövande, möjliggör för populister överallt i världen att sparka nedåt, underminera och slutligen med våld utrota de man anser vara svaga.
Denna reproduktion – tillsammans med allt politiskt spel som står bakom såväl EU:s flyktingöverkommelse med Turkiet som Turkiets invasion av Rojava – möjliggör det hat mot kurderna som inringarna från olika delar av arabvärlden gav uttryck för. Det möjliggör också det främlingsfientliga hat som är på frammarsch i Sverige och övriga Europa. Om den onda cirkel som denna retorik ger upphov till inte bryts, pekar allt på att behövande grupper samt alla vi som tror på allas rätt till ett fullgott liv kommer att lida.
Det är dags att vi håller politiker, medier och medmänniskor ansvariga för sitt språkbruk och vilket hat det reproducerar.
Vi kan börja med att inte längre tala om huruvida Turkiets ”säkerhetsfråga” är legitim och i stället tala om kurdernas rätt till egen kultur, språk, områden och i slutändan den stat de blev lovade för mycket länge sedan.