När Coronaviruset spreds över världen och land efter land införde restriktioner eller nedstängningar, hamnade plötsligt en nio år gammal pandemifilm, Contagion, på topplistorna. Medan många i mars upplevde att verkligheten var ”som på film” kan den som ser filmen i efterhand konstatera att ”det är som i verkligheten”. Misstänksamheten mot den som råkar hosta på bussen, hamstring av toalettpapper, och sedan tomma gator, torg och flygterminaler. Allt finns med.
Med ett viktigt undantag. Filmen berör inte alls de dramatiska effekterna för företag och företagare som följer av att rädsla sprids och myndigheter förbjuder sammankomster och avråder från sociala kontakter. Efter snart ett år med corona finns anledning att summera några lärdomar.
För det första: Genom viruset har världen knutits samman, men samtidigt glidit isär. Pandemin har tydliggjort hur alla länder står inför gemensamma utmaningar. Ny teknik upphäver geografiska avstånd. Samtidigt ökar för första gången på årtionden fattigdomen i världen. På arbetsmarknaden drabbas de med svagast ställning hårdast när företag faller. Det är en central angelägenhet för hela samhället, inklusive näringslivet, att minska tudelningen och förebygga utsatthet.
För det andra: osäkerhet är värre än motgångar. För många verksamheter är situationen nu värre än i våras. Andra vågen sköljer in när kassorna är tomma, skulderna större och restriktionerna hårdare. Återhämtningen har skjutits på framtiden för de mest utsatta branscherna, samtidigt som stor osäkerhet fortfarande råder globalt. Att vaccineringen påbörjas före årsskiftet, snabbare än någon trott, är en formidabel framgångssaga tack vare forskning, beslutskraft och global samverkan. Detta ger nödvändigt framtidshopp inför de utmaningar som ligger i att åstadkomma en grönt präglad omstart.
För det tredje: Sverige behöver ökad framtidsberedskap och rustas bättre inför kriser. Pandemin har synliggjort stora brister i den svenska förvaltningsmodellen och oklarheter i uppdelning av ansvar mellan stat, region och kommun. Därtill har brister i infrastrukturen, eftersatt underhåll i vägar och järnvägar, i elnäten och VA-systemen blivit uppenbara som ett hinder för utveckling.
För att inte äventyra samhällskontraktet och minska tilltron till välfärden behöver offentlig sektor värna och stärka kärnan i sin verksamhet. Det kräver väl fungerande skolor, bra bostäder, trygghet på gator och torg, att tåg och bussar går i tid och att sjukvården fungerar.
För det fjärde: Pandemin är inte över. Restauranger, konferensanläggningar, scentekniker, hotell – listan kan göras lång – kämpar för sin överlevnad. Det är branscher som ofta erbjuder första jobbet till dem som annars står långt från arbetsmarknaden. När restriktioner införs måste dessa åtföljas av förlängda, förenklade och förbättrade stöd till utsatta företag.
För det femte: Tuffa år väntar. Coronakrisen lämnar efter sig ökade skulder, som kombinerat med demografiska utmaningar och lägre tillväxttakt, samt ökade investeringsbehov, kommer att tvinga fram hårdare prioriteringar och smartare lösningar. Viktigt för Uppsala är bland annat att kraftsamla kring fyrspåret, fler bostäder, internationell tillgänglighet via Arlanda och utveckla Uppsalas unika ekosystem för innovation.
Vår region har mycket goda förutsättningar att visa vägen mot en hållbar samhällsutveckling, som leder till starkare företag och ett starkare Uppsala län. För att nå dit måste vi vara resultatinriktade och realistiska. Men framför allt måste vi våga investera för framtiden. Framgångsrika samhällen byggs inte av rädsla, utan av framåtanda, mod och handlingskraft. Nu ser vi fram emot vaccinet, vårvärmen och verkningsfulla stöd. Sen vänder det.