Hur påverkas eleverna i en klass när några tillåts störa undervisningen utan att läraren ingriper? Det frågar sig en insändarskribent (UNT 31/1) och ämnet tas även upp på denna tidnings ledarplats med funderingen huruvida det verkligen bara är en resursfråga eller om det inte också handlar om ledarskap i klassrummet. Här kommer ett försök att förklara och beskriva det landskap i vilket elever och deras lärare befinner sig en vanlig skoldag och mot slutet några tips till kommunens styre för hur vi kan förbättra studiemiljön i Uppsalas klassrum.
Men först av allt, jo visst handlar det om ledarskap och varje dag går tusentals lärare i Uppsala till jobbet– från förskolan till gymnasiet- och utövar ett mycket gott sådant, ofta under mycket komplicerade förhållanden och kunskapsresultaten för våra elever står sig väl i jämförelse med övriga landet. Flera skolor är med i Ibis -ett kommunövergripande projekt som syftar till att skapa bättre studiero genom att utveckla personalens bemötande av problematiskt beteende hos eleverna. Visst arbetas det också intensivt med störande elever i tät dialog med deras vårdnadshavare. Ibland löser man problemet tillsammans, ibland krävs ytterligare åtgärder. Det kan finnas en neuropsykiatrisk funktionsvariation som till exempel adhd men lika ofta kan det handla om social problematik, brist på vanlig impulskontroll eller att eleven inte får undervisning på en lämplig nivå.
Det finns ganska gott forskningsstöd för att utåtagerande elever mår bäst av att gå kvar i vanlig klass. Frågan är bara hur resten av klassen mår och vems behov som väger tyngst här. Inkluderingstanken är sympatisk och eftersträvansvärd men för att den ska vara etiskt försvarbar måste den backas upp med extra personalresurser och inte bara ses som ett sätt för huvudmannen att spara pengar.
Om det är stökigt i väldigt många klassrum i väldigt många skolor i en kommun eller i ett land ligger problemet på systemnivå och då krävs det politisk handlingskraft.
Skolan är alltid en spegling av samhället och de normer och värderingar som råder där. Det kan handla om allt ifrån synen på barnuppfostran och förväntningar på hur pojkar respektive flickor ska bete sig till de ökade kraven i arbetslivet som gör att tiden och orken att sätta gränser som förälder ibland tryter. Det kan handla om dygder som måttfullhet, självdisciplin och empati med andra eller brist på desamma. Det kan handla om kvaliteten på lärarutbildningen eller om ett segregerat skolsystem eller för den delen om hela samhällskontraktet där individens rättigheter betonas tiofalt oftare än skyldigheterna.
För att förändra det som beskrivs ovan krävs politiska beslut på nationell nivå och normförflyttningar i samhället över tid. Där har alla vi vuxna ett ansvar att visa vägen för våra barn och ungdomar samt använda oss av röstsedeln när det är val. För här handlar det om de förutsättningar som elever och deras lärare ges i klassrummet och här blir det svårt att inte också tala om resurser.
I Uppsala år 2020 är det trångt i många klassrum på grundskolan. Riktmärket är 30 elever per klass och därmed intar Uppsala kommun en bottenplacering i landet när det gäller lärartäthet och resurser till skolan enligt Lärarförbundets årliga undersökning Bästa skolkommun. Ofta är klassrum och ventilationssystem dimensionerade för betydligt färre elever så på flera skolor är man tacksam för den varma vintern som gör det möjligt att ha fönstren öppna under lektionstid.
I elevgruppen har inte sällan en fjärdedel särskilda behov av något slag och därmed lagstadgad rätt till anpassningar. Det kan handla om läs- och skrivsvårigheter, neuropsykiatriska funktionsvariationer, kognitiva svårigheter eller kort arbetsminne. Det finns också elever som är särbegåvade och behöver större utmaningar och elever som bara har lite extra spring i benen för att de är födda sent på året. Vi lärare anpassar så gott vi förmår efter allas olika förutsättningar.
Anpassningen kan vara en särskild placering i klassrummet och möjlighet för eleven att skärma av med vägg eller med lurar eller att kunna få använda digitala och taktila hjälpmedel, få hjälp att komma igång med sin uppgift och få den förklarad ytterligare en gång, få längre provtid eller möjlighet till muntligt prov, ta mikropauser och förstås få bli sedd och undervisad på sin nivå.
Allt detta är rätt och riktigt men frågan är om det är realistiskt med 30 elever och en lärare. För ett fåtal extremt skickliga lärare och en lugn väl inarbetad elevgrupp kan svaret vara ja men som riktmärke för en hel kommun håller det inte och även om det finns stödpersonal att tillgå står du där allt som oftast ensam med alla elever med sina individuella behov och känslan i magen av att inte räcka till.
Skolledare pressas av sina chefer att förbättra måluppfyllelsen och öka effektiviteten och skärper tonen mot sina lärare. Det har också hänt att arbetsgivaren har utfärdat en varning till lärare som handgripligen föser ut en störande elev. Detta gör att man som lärare kan känna sig lämnad ensam och att man därför tvekar att agera.
Så avslutningsvis en uppmaning till alla kommunala beslutsfattare, budgetarbetet inför nästa år drar igång nu. Låt Uppsala ha som ambition att åtminstone komma upp till snittet för medelstora kommuner när det gäller lärartäthet och resurser till skolan så att vi kan ge alla våra fantastiska barn och ungdomar en trygg och utvecklande skolgång. Se också till att säkra tillgången på klassrum och grupprum med god luftkvalitet så att eleverna slipper huvudvärk och kan koncentrera sig. Med fler utbildade lärare och ändamålsenliga skollokaler finns verkliga möjligheter till ett riktigt gott ledarskap i kommunens alla klassrum.