I decennier har fiskefrågorna sorterats under landsbygdsministern och näringsdepartementet, vilka har misslyckats kapitalt med att skydda fiskbestånden i Östersjön. I dag pågår ett överfiske som rubbar ekosystemet, där torsken har kollapsat, sillen är i kris och många andra arter är under tillbakagång. Vår nya regering har nu möjlighet att korrigera utvecklingen genom att placera fiskefrågorna där de borde vara – under miljöministern.
Just nu pågår regeringsförhandlingar om hur ansvaret för olika frågor ska fördelas mellan departement och ministrar. I årtionden har fiskefrågorna sorterat under näringsdepartementet och landsbygdsministern, men tiden när yrkesfisket behövde en näringsminister är förbi. Landningsvärdet av det svenska yrkesfisket är mindre än 1 miljard kronor och det sysselsätter ca 800 personer. Det industriella foderfisket i Östersjön är samtidigt en nettokostnad för både stat och samhälle på över 600 miljoner per år.
Förre landsbygdsministern Sven-Erik Bucht hävdade att fiskeripolitiken ”gynnar vår fiskenäring, våra kustsamhällen och förser både oss och framtida generationer med hälsosamma livsmedel.” En liknande uppfattning finns att läsa Jordbruksverkets och Havs- och vattenmyndighetens (Hav) gemensamma vision 2020 för svenskt yrkesfiske. Det sker samtidigt som kustfisket slås ut och fiskeripolitiken medverkar till att vi inte uppnår våra miljömål.
I den årliga utvärderingen av Sveriges nationella miljömål konstaterar Naturvårdsverket att “God miljöstatus” i havet inte uppnås, bland annat på grund av “Långsiktigt ohållbart fiske” och att andelen hållbart utnyttjade fiskbestånd minskar. Svenska jordbruks- och landsbygdsministrar har, tillsammans med kollegorna i EU, misslyckats med att skydda Östersjöns fiskbestånd.
Det finns fler argument för att flytta fiskefrågorna. I Sverige är det HaV som ansvarar för havsmiljöarbetet, inklusive fiskbestånden. Sveriges miljömål följs upp av Naturvårdsverket. Båda myndigheterna sorterar under miljödepartementet och ytterst miljöministern. Att fisket separeras från övriga havsfrågor är obegripligt.
För 11 år sedan avvecklades Fiskeriverket och blev Havs- och vattenmyndigheten. Trots förändringen förefaller gamla och goda relationer mellan det storskaliga foderfisket och myndigheten leva kvar. Hur kan man annars förklara att förslaget om att flytta ut trålgränsen, en nödvändig åtgärd för att skydda strömmingsfisket, blev ett begränsat forskningsprojekt som möjliggör för det industriella foderfisket att fortsätta som tidigare?
I vårt grannland Estland har miljödepartementet ansvar för fiskefrågor. Där har politikerna lyckats väl med att förvalta sillbeståndet i Rigabukten på en jämn och hög nivå samtidigt som Östersjöns andra sillbestånd minskat till kritiska nivåer.
Ministern för fiskefrågor har med ett kort undantag de senaste 100 åren hämtats från Socialdemokraterna eller Centerpartiet. Nu ser det ut som ministern kommer att hämtas från ett annat parti. Låt det då bli den första ministern som sätter miljön först, som kan fokusera på vilken betydelse ett småskaligt fiske kan få för sysselsättning längs våra kuster, som prioriterar 1,5 miljoner fritidsfiskare och de 40 000 som sysselsätts inom marin turism.
I riksdagen har några partier redan omdefinierat fiskefrågorna, från näringspolitik till miljöpolitik. Nu är det också dags för en miljöminister med ansvar för fiskefrågorna, som fokuserar på fiskebeståndens betydelse för miljön. Här är fyra frågor som skulle föra arbetet framåt:
- Den industriella fodertrålningen utmed våra kuster förbjuds
- Småskaliga fiske och fritidsfisket premieras
- Sverige söker aktivt stöd bland andra Östersjöländer för en försiktig kvotsättning
- Sverige begär utökade vetenskapliga råd där beståndens storlek och åldersstruktur inkluderas.
Det ska bli spännande att följa regeringsbildningen och se om Ulf Kristersson vågar ta detta steg för Östersjöns miljö.