Våldet från gängen eskalerar till nya höjder men debatten kring lösningarna är ofta onyanserad och förenklad, inte minst när det gäller narkotikans roll. Magdalena Andersson (S) pekar på ”partyknarkarnas” ansvar, men får mothugg från forskare som konstaterar att en stor del av narkotikan säljs till dem som använder mycket och ofta.
Det fritar inte den som köper kokain eller cannabis sporadiskt från ansvar. När gängen bombar oskyldiga och utnyttjar barn både som försäljare och som uppdragsmördare har den som köper narkotika i högsta grad en bidragande roll.
Att det är så är knappast kontroversiellt. Enligt en opinionsundersökning som IPSOS genomförde för Narkotikapolitiskt Centers räkning 2021 svarade 75 procent av unga vuxna, 20-29 år, att de uppfattar att den som köper illegal cannabis och annan narkotika är med och finansierar gängkriminalitet.
Vi hör ibland att Sverige borde legalisera cannabis för att komma till rätta med det dödliga våldet. Det finns tydliga brister i den här logiken. Gängen säljer också annan narkotika, och drar dessutom in stora summor på bedrägerier och bidragsbrott. De här intäkterna är betydligt större än den totala vinsten från narkotikahanteringen. Vi vet dessutom från andra länder att en legalisering leder till fler användare av cannabis – och att stora delar av den illegala hanteringen blir kvar. Så nej, legalisering är inte en lösning på gängvåldet.
Vad borde vi göra i stället? Även om de sporadiska användarna har ett tungt ansvar så räcker det inte att få dem att sluta köpa kokain till helgen. Ska vi komma åt en större del av gängens finansiering behöver också fler människor med dagliganvändande och beroende få hjälp. För det krävs en större satsning för att människor snabbare och tidigare ska få möjlighet till beroendevård, men även stöd till återhämtning efter ett beroende – som hjälp till arbete, boende och ett socialt sammanhang.
För att minska narkotikakonsumtionen generellt behövs även en satsning på förebyggande arbete och tidig upptäckt. Här krävs verkliga resurser både för riktade insatser och för generell välfärd och trygghet i utsatta områden.
Flera kommuner runt om i landet har redan i dag utvecklat metoder och system där de kan visa på mycket bra resultat. Vi behöver lära av dem och upprätta ett nationellt kompetenscenter som kan utvärdera, utveckla och sprida framgångsrika exempel.
Fyra åtgärder som skulle kunna bidra till en minskning av gängvåldet är att:
- Se till att tullen får de resurser som krävs. En större andel av narkotikan måste stoppas vid gränsen, särskilt då Sverige håller på att etableras som ett transitland för stora mängder narkotika.
- Behåll förbudet mot narkotika. Sporadiska användare av narkotika har ett stort ansvar och bör fortsatt få böter vid ringa narkotikabrott. Däremot bör lagstiftningen utvecklas så att den som har ett beroende istället kan erbjudas vård.
- Se till att erbjuda snabb, evidensbaserad beroendevård i en sammanhållen vårdkedja. Glappen som finns i systemen måste stängas – här har utredningen kring samsjuklighet kommit med flera bra förslag.
- Skjut till resurser för ett systematiskt och långsiktigt förebyggande arbete på lokal och regional nivå och sprid de goda exemplen.
Att lösa gängproblematiken och det grova våld som följer i dess spår kräver dock långt fler pusselbitar än de som ryms inom narkotikapolitiken. Att ropa på legalisering i sammanhanget är bara naivt – verkligheten är betydligt mer komplex.