Vi lever i en tid då forskningsbaserad kunskap dränks i svallet av känslosamma, klickvänliga utspel. Kortsiktiga frågor dominerar på bekostnad av långsiktiga. Inte minst under valrörelsen blev detta tydligt.
Sedan länge hörs varningsklockor om faran med en ökad populism och skepticism gentemot oberoende institutioner. Varningarna gäller personer och grupper som vill inskränka demokratin, sprida desinformation och underminera vetenskapens roll i samhället. Vi ser också hur varningarna delvis har slagit in, inte minst i samband med Rysslands invasion av Ukraina.
Debatten påminner oss om att demokratiska samhällen vilar på fri och vetenskapligt grundad kunskap. Röster höjs om att forskare behöver kommunicera mer och bättre – på ett sätt som gör att forskningen når ut till den breda allmänheten och till beslutsfattare så att de kan agera utifrån aktuell och välgrundad kunskap. I en rapport av Vetenskap och Allmänhet från 2019 framgår att detta är just vad många forskare vill, men inte hinner. 9 av 10 forskare är ganska eller mycket positiva till att kommunicera sin forskning med det omgivande samhället.
Men långt ifrån alla doktorander tränar på detta under sin utbildning. Därför föreslår vi att kurser i forskningskommunikation prioriteras i alla forskarutbildningar. Vi har tagit fram ett ramverk för sådana kurser som presenteras i en ny rapport: Ramverk för kurser i forskningskommunikation. Vi konstaterar att forskningskommunikationen kan ta sig många olika uttryck.
En annan iakttagelse är att forskare behöver vara mer medvetna om medielogikens fällor och försvara kunskapens nyanser. Det sistnämnda blir allt viktigare i ett digitalt medielandskap där många aktörer med olika kunskapsanspråk konkurrerar om utrymmet i offentligheten och farliga förenklingar snabbt kan få spridning.
Parallellt visar EU-projektet Rethink hur kommunikation av forskningsbaserad kunskap kan göras bättre. Utöver deras tre rekommendationer till regering, lärosäten och forskningsfinansiärer – att se över strukturen för meritering och utvärdering av forskning; att etablera ett nationellt resurscentrum för forskningskommunikation; och att stötta organisationer som jobbar med dialogbaserad forskningskommunikation – vill vi lägga ytterligare tre rekommendationer:
1. Alla som arbetar med utbildning av forskare bör se till att forskningskommunikation ingår som en naturlig del. Och dra nytta av olika kompetenser.
2. Kurser i kommunikation av forskning behöver utgå från ett kritiskt perspektiv och från forskning om forskningskommunikation. Denna forskning pekar på betydelsen av att inte bara kommunicera färdiga resultat, utan även att öka förståelsen för vetenskapliga metoder, forskarens roll samt kunskapandet bakom resultaten.
3. Alla inom och utanför akademin som på olika sätt arbetar med att berätta om forskning behöver utveckla formerna för information, dialog och samskapande.
Det finns många goda exempel på forskare som på olika sätt bidrar till att kommunicera forskning så att fler förstår och kan använda resultaten. Vikten av forskning för beslutsfattande beskrivs i en artikel av bland andra rektorerna vid Uppsala universitet och Karolinska institutet. Akademin kan tillsammans med sina samarbetsparter förbättra förutsättningarna för forskare att nå ut och engagera fler. Med vår rapport vill vi uppmuntra till fler steg i den riktningen!