Plötsligt hörde jag den svenska statsministern ivrigt insistera på att Sverige visst är bundet av ömsesidiga försvarsförpliktelser. Sverige ska bistå andra länder och andra länder ska vid behov militärt bistå Sverige.
Svenska regeringsföreträdare brukar annars insistera på att Sverige inte är bundet av några ömsesidiga försvarsförpliktelser. Sverige är alliansfritt, brukar det heta. Att ett land är alliansfritt betyder normalt att landet inte är bundet av några ömsesidiga försvarsåtaganden.
Låt oss undersöka hur det står till med Sveriges försvarsåtaganden.
Sverige är medlem av Europeiska Unionen. Enligt unionens grundfördrag – EU-fördraget – är samtliga medlemmar förpliktade att bistå varandra om någon medlem skulle bli militärt attackerad. Så här står det i Artikel 42 (7):
”Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga.”
Artikel 51 i FN-stadgan ger i sin tur alla stater en rätt till självförsvar. Rätten till självförsvar gäller oberoende av om ett land ingår i en försvarsorganisation. Förutom individuellt självförsvar ger Artikel 51 också alla stater en rätt till kollektivt självförsvar, det vill säga en rätt för varje stat att ingripa militärt till försvar för en annan attackerad stat som vill ha hjälp.
Så statsministern har rätt. Sverige är bundet av ett ömsesidigt försvarsåtagande genom sitt EU-medlemskap. Sverige är skyldigt att bistå andra EU-medlemmar som utsätts för ett väpnat angrepp och andra EU-medlemmar är skyldiga att på motsvarande sätt bistå Sverige.
Hittills har ett land, Frankrike, en gång, 2015, begärt hjälp enligt den ömsesidiga försvarsklausulen i Artikel 42(7) i EU-fördraget och fått hjälp av övriga EU-medlemmar däribland Sverige.
Sverige har dessutom formulerat en egen så kallad solidaritetsförklaring i samband med att vi 2007 blev part till det då nya ömsesidiga försvarsåtagandet i EU-fördraget. Så här lyder Sveriges solidaritetsförklaring:
”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.”
Det kan noteras att solidariteten utsträcks till att gälla alla nordiska länder det vill säga även Norge och Island som inte är medlemmar av EU. Det kan vidare noteras att solidaritetsförklaringen inte är rättsligt bindande vare sig för Sverige eller i synnerhet de länder Sverige förväntar sig bistånd av.
Förhoppningen är väl att de länder som Sverige förväntar sig hjälp av har läst eller åtminstone känner till Sveriges solidaritetsförklaring. Det gäller särskild Norge och Island eftersom övriga adressater för solidaritetsförklaringen redan är medlemmar av EU och därigenom bundna att bistå Sverige. En skillnad i dag jämfört med 2007 är att Storbritannien inte längre är EU-medlem och uppenbarligen inte heller är ett nordiskt land.
Det ömsesidiga försvarsåtagandet i EU-fördraget är i det närmaste identiskt med motsvarande åtagande mellan NATO-medlemmarna i NATO-fördragets Artikel 5. Om en medlem i NATO blir utsatt för ett väpnat angrepp så ska övriga medlemmar individuellt eller tillsammans hjälpa den angripna medlemmen, i enlighet med rätten till självförsvar i Artikel 51 i FN-stadgan.
Bortsett från om Sverige är rättsligt bundet av ett försvarsåtagande eller inte får Sverige hjälpa andra stater att försvara sig om andra stater skulle bli militärt angripna. Andra stater skulle på motsvarande sätt få hjälpa Sverige. Det följer av självförsvarsrätten i Artikel 51 i FN-stadgan. Då handlar det bara om huruvida Sverige vill hjälpa, och om huruvida andra länder vill hjälpa Sverige.