För att bygga ett samhälle som är ekologiskt hållbart, där alla människors rättigheter respekteras, där ingen diskrimineras och där välfärd och inflytande delas lika ska ekonomin vara ett medel och inte ett mål. Det är grunden för Feministiskt initiativs politik. Vi vill se ett jämställt samhället, en kortare arbetsdag för alla, ett samhälle fritt från diskriminering och utestängning av funktionsnedsatta. Vi vill ha rättvisa pensioner och gratis kollektivtrafik.
För att nå dit har vi tre redskap: gamla skattekällor, nya inkomster som i dag inte utnyttjas samt nya regler som påverkar hur ekonomin styrs. Liberala ungdomsförbundet vill i UNT få oss att framstå som oansvariga, men de nämner inte ett ord om hur vi faktiskt vill finansiera vår politik. Samtidigt som vi satsar på jämställdhet i lön och pension och flera människor i jobb så finner vi pengar för detta: vi höjer några skatter, ja, men vi minskar också subventioner av rika människors livsstil genom att slopa ROT- och RUT-avdragen, vi drar ner jobbskatteavdragen på månadslöner över 30 000 kronor, vi tar från försvaret och vi vill höja fastighetsskatten på dyra fastigheter. Det kan sammantaget innebära ökade inkomster på 1,5 procent av BNP, cirka 50 miljarder kr.
Men vi tänker också nytt. Vi vill införa samma skatt på finanssektorn som elva EU-länder redan har infört (däribland Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien) och vi kräver ut de skatteinkomster som försvinner i skatteparadisen när privatpersoner och företag leker kurragömma med Skatteverket. Dessa åtgärder ger ytterligare 60 miljarder kronor, en betydande påfyllning av skattkistan.
Allt som allt hamnar vi på ökade resurser – cirka 3 procent av BNP – för att vrida utvecklingen rätt. Vi tar alltså tillbaka ungefär hälften av den skattesänkarpolitik, till förmån för bemedlade, som har genomförts av socialdemokratiska och borgerliga regeringar under de senaste femton åren.
Dessa nya och gamla inkomstkällor ger oss de resurser vi behöver. Våra förslag går på ungefär 100 miljarder kronor om året – ingen liten summa, men inte ett sådant gränslöst utställande av löften som LUF framställa det som. Vi ser framför oss en implementeringsperiod på tio år där arbetstiden gradvis förkortas, pensionssystemet görs om för att bättre passa dagens arbetsliv och minska klyftorna och bemanningen i välfärden ökas. Steg för steg bygger vi ett rättvist och jämställt samhälle.
Politik handlar dock inte bara om pengar. Ett viktigt gratis redskap för att vrida utvecklingen rätt är styrmedel som faktiskt inte kostar någonting: det handlar om att ge medlingsinstitutet uppdraget att skapa en jämställd arbetsmarknad, att använda offentlig upphandling för att bidra till jämställdhet, respekt för mänskliga rättigheter och ekologisk omställning, samt att se till att pensionskapitalet investeras vettigt – exempelvis i bostäder, så att den skriande bostadsbristen kan åtgärdas samtidigt som vi ökar tillgängligheten för funktionsnedsatta.
Den avgörande frågan är och förblir: är det en vettig politik som Fi står för? Det är det vägvalet vi vill att väljarna tar ställning till den 14 september. Och då är faktiskt inte finansieringsfrågan det största hindret, utan den politiska viljan.
Jenny Jakobsson Kangas, masterstudent i hållbar utveckling vid Uppsala universitet
Kenneth Hermele, ekonom, riksdagskandidater för Feministiskt initiativ