Hur de äldre behandlas är en viktig värdemätare på tillståndet i samhället. Många är friska och bidrar på väldigt många olika sätt, inte minst som anhörigvårdare. Andra är sjuka och behöver stöd och hjälp på olika sätt. Grundbulten i Sverige är dock att alla ska behandlas med samma värdighet och respekt oberoende av förmågor och hälsotillstånd.
Under våra tidigare kommunalråd Ebba Busch och Gustaf von Essen och äldreminister Maria Larsson skedde en intensiv utveckling av äldreomsorgen både lokalt och nationellt. Särskilda trygghetsboenden, anpassade lägenheter med en samlad värd-/värdinnefunktion, inrättades som en mellanboendeform. Värdighetsgaranti för att säkerställa läkemedelsgenomgångar, utevistelse och måltidsval infördes. Seniorguiden, uppsökande besök hos alla som var 80 år eller äldre och fixartjänster via Röda Korset, ja listan kan göras lång. Lagen om valfrihetssystem inarbetades också i våra valfrihetssystem.
Det är de äldre själva, inte kommunens byråkrater, som ska välja boende och vårdgivare. Genom att släppa in fler fristående vårdgivare så har kommunens egenregi blivit mer konkurrenskraftig, effektiv och attraktiv. Detta är något som vi ska utveckla, inte avveckla.
I stället för att anpassa sin egen verksamhet och stänga oattraktiva boenden i slitna lokaler har vänstermajoriteten under flera år låtit ekonomin blöda 30-50 miljoner kronor per år till tomma platser i de egna boendena. Hos fristående betalar kommunen inget för de oanvända platserna. Det har varit en tydlig linje att få så stor andel som möjligt av äldreomsorgen i kommunal regi.
Genom att sänka ersättningen till fristående utförare, och driva en aktiv politik att återta verksamhet när upphandlingar gått ut har vänstern lyckats öka nivån av kommunal regi från 20 till 50 procent för särskilda boenden – en nivå man nu vill permanenta genom att avskaffa LOV. Som det ser ut driver flera av aktörerna äldreomsorg i Uppsala kommun med förlust, så kan det inte vara framöver, även om vänsterstyret helst skulle vilja att alla icke kommunala verksamheter försvinner.
Vi vill slå vakt om en stark och attraktiv egenregi, men det gör vi inte genom att låta ägandet av vårdproduktionsmedlen vara målet för äldrepolitiken. Vi behöver i samarbete med fristående vårdgivare bygga ut och utveckla äldreomsorgen i vår kommun och då behöver vi utforma ett system som garanterar att vård med högsta kvalitet ges genom tydliga och transparanta regelböcker och ersättningssystem
Reformer som genomförts under vänsters tid har antingen varit inriktade på egna omorganisationer (avskaffande av beställar – utför.arsystem inom kommunen) eller att möta fackens krav (som heltid som norm). I vissa fall har det dock genomförts förbättringar, som då i vissa fall varit rena kopior av KD:s förslag. Ett aktuellt exempel är projektet med ”servicebiträde”. En ny yrkestitel som innebär att personer som ännu inte lärt svenska språket så bra kan utföra servicetjänster som inte har direkt brukarkontakt på boendena. På det sättet avlastar man vårdpersonal.
Kristdemokraterna vill utveckla vår äldrevård genom reformer som ger en bättre livskvalitet för de äldre, exempelvis genom en äldreboendegaranti för alla över 80 och en hemtjänstgaranti som håller nere antalet personer som besöker ens hem. Vi behöver stärka kvaliteten genom transparenta och externa kvalitetsjämförelser och en utvecklad värdighetsgaranti. Vi behöver utveckla valfriheten och för en växande idéburen sektor i vår kommun.
Både de äldre själva, civilsamhället, och företagen har enormt mycket att bidra med. Då behöver kommunens byråkrater ta ett steg tillbaka, och vänsterns klåfingrighet att begränsa valfriheten hållas i schack. Kristdemokraterna har varit garanten för en utveckling av äldreomsorgen, och behöver få bli det igen i Uppsala.