Såväl Uppsalas socialdemokratiskt ledda minoritetsstyre som kommunens högerpartier föreslår nya sparbeting på äldreomsorgen. När kommunfullmäktige nu i veckan sammanträder för årets budgetdebatt menar vi från Vänsterpartiet att en annan politik är möjlig, utan att kommunens ekonomi hotas. Med ett fokus på jobben, bostäderna och välfärden kan vi bygga ett Uppsala som är bra för alla och inte bara för några få. Ett Uppsala där äldreomsorgen får mer resurser istället för fler nedskärningar.
Ordet effektivisering är förrädiskt. Det låter rent av som något positivt och rimligt. Och visst finns det områden där effektiviseringar är både rimliga och möjliga. Om vi till exempel skulle sänka kommunalrådens arvoden med ungefär 40 procent; då skulle vi få samma verksamhet utförd men till en lägre kostnad. En bra effektivisering med andra ord. Men att använda samma tankemodell för att pressa kostnader i äldrenämnden är ett oerhört misstag.
I många år har välfärdsarbetarna fått betala priset för politikens ovilja att finansiera äldreomsorgen. Detta har skett genom låga löner, bristande arbetsmiljö, privatiseringar med ännu sämre arbetsvillkor som följd, bemanningspersonal som ersätter fast personal, chefer med ansvar för alldeles för många medarbetare, omänsklig stress och för lite kompetensutveckling. Den som menar att äldreomsorgen klarar fortsatta stora effektiviseringar har stoppat huvudet alldeles för långt ned i sanden och borde ägna sig åt något annat än politik. Inom äldreomsorgen finns det inte längre något som heter effektiviseringar – det heter nedskärningar.
Trots detta har det socialdemokratiskt ledda minoritetsstyret i år försett äldrenämnden med ett effektiviseringskrav, det vill säga sparkrav, på 39 miljoner kronor. I äldrenämnden drar man åt svångremmen så hårt att man överträffar sparkravet med ytterligare 40 miljoner kronor. Och man kan knappt tro att det är sant. Men styrets förslag till ny budget rymmer fortsatta sparbeting på över 35 miljoner kronor på de äldre. Mitt under en pandemi.
Men en annan ordning är både möjlig, och rimlig. Vi presenterar idag ett budgetförslag som helt stryker sparkraven på äldrenämnden och i stället tillför nämnden ytterligare 181 miljoner kronor. Pengar som ska användas för att höja löner och anställa mer personal. Vi inför en ny sorts tjänster som vi kallar kompetensjobb. Där ska personer som inte ännu har rätt språkkunskaper eller utbildning kunna arbeta i vår välfärd med handledning på halvtid, och på den andra halvan av tiden läsa in rätt utbildning och språkkunskaper. Detta med full lön. Kompetensjobben gör att vi kan anställa fler i vår välfärd, samtidigt som de blir ett verktyg för integration.
Vid sidan av att satsa på välfärden och på jobben så höjer vi ambitionsnivån i kommunens arbete med att få fram fler bostäder som vanligt folk har råd att bo i. Uppsala är sämst av de tio största kommunerna på att erbjuda hyresrätter och därför rymmer vår budget en politik som innebär att för varje bostadsrätt som byggs så byggs det minst en hyresrätt. Som ett första steg ser vi till att 25 procent av de hyresrätter som byggs ska vara med särskilt pressade hyror.
Det finns faktiskt ljusglimtar också i socialdemokraternas budget; tack vare att Uppsalaborna gjorde Vänsterpartiet till kommunens tredje största parti. I många frågor har vi nu en vågmästarroll och därför har vi kunnat ställa krav på att styrets budget ska innehålla viktiga vänstersatsningar om budgeten ska ha en chans att gå igenom. Stopp för planerad totalprivatisering av personlig assistans, sänkt överskottsmål, pengar till yrkessvenska i välfärden, rabattkort för seniorer i kollektivtrafiken, resurstillskott till omsorgen och socialtjänsten är några av alla de saker som nu blir verklighet, tack vare Vänsterpartiet. Aldrig förr har ett oppositionsparti i Uppsala haft så stort inflytande.
Samtidigt som vi förhandlat fram vänstersatsningar i minoritetsstyrets budget visar vi med vår egen budget att en annan riktning på kommunens utveckling är möjlig. Med tillfälligt sänkt överskottsmål och stopp för slöseri på höga kommunalrådsarvoden och en ständigt svällande kommunikationsavdelning klarar vi av att ersätta nedskärningar med satsningar. Och detta utan att kommunalskatten behöver höjas. Uppsala kan återigen bli en kommun där det är jämlikheten som ökar, inte klyftorna. Vägen dit går genom satsningar på välfärden, jobben och bostäderna.