Svensk rösträttshistoria är full av undantag. Så sent som 1 januari 1989 försvann det sista rösträttsstrecket (bortsett från åldersgränsen) – ett slags regler som hindrat olika kategorier av människor från att rösta i politiska val. Då, för 27 år sedan, avskaffades begreppet ”omyndigförklarad”. Psykiskt handikappade och utvecklingsstörda svenskar blev för första gången betraktade som fullvärdiga medborgare och tilläts rösta i allmänna val.
Flera ”streck” hindrade länge stora grupper från att rösta i Sverige. Det var till exemplen inte förrän 1945 som det blev tillåtet att rösta politiskt för dem som uppbar fullt stöd från fattigvården – det som i dag kallas försörjningsstöd eller socialbidrag. Först 1937 tilläts fängelseinterner att rösta. Och de män som inte fullgjort svensk värnplikt fick inte gå till valbåset före 1924.
Vi brukar säga att kvinnor äntligen fick rösträtt i valet till riksdagens andra kammare 1921. Men detta gällde endast kvinnor som var ”ordentliga” och betalade skatt. Inga slarvmajor, alltså. Jag ska strax förklara.
I kommunalvalet kunde kvinnor rösta redan 1862 – men bara om de var ogifta, myndiga och tillräckligt förmögna; ju rikare, desto fler röster. I andrakammarvalet var kvinnorna portade – men det var även en avsevärd andel av männen. Rösträtt reserverades här för en bråkdel herrar med ekonomiska resurser.
Så småningom blev rösträtten mer ”lika” och de röstberättigade männen fler. 1909 fick också gifta kvinnor rösta i kommunalvalen. Men nu villkorades i stället rösträtten genom en rad stränga medborgerliga skyldigheter – ordentlighetsstreck. Rösträttsåldern höjdes till 24 år. Den som stod i beroendeställning – till exempel tog emot fattigvårdsstöd eller var tjänstefolk utan eget hushåll – fick inte rösta alls. Rösträtt saknade också den som omyndigförklarats, försatts i konkurs, inte fullgjort värnplikten eller dömts till ”vanfrejd” (förlust av medborgerligt förtroende). Där inkluderades brottsdömda. Dessutom skulle man ha betalat skatt i tre år före valet.
Vid valet 1921 måste man – eller kvinna – ha betalt kommunalskatt under ett av de tre åren. Konkursdrabbade eller brottsdömda fick alltjämt inte rösta, liksom värnpliktssmitare. I vissa städer medförde kraven att var fjärde man saknade rösträtt.
Berättelsen om Sverige är full av veck och flikar där mängder av intressanta perspektiv gömmer sig. Men trots att källorna är öppna och nära har vi sällan en särskilt komplett eller nyanserad bild av vår historia. Något som skulle ge bättre insikter om den tid vi lever i.
Hur många svenskar skulle sakna rösträtt om de gamla ordentlighetsstrecken gällt i dag? Skulle vi kalla en sådan rösträtt allmän?