Sveriges bostadsmarknad är en av Europas sämsta. I Uppsala råder det enligt länsstyrelsen – och verkligheten – underskott på bostäder i samtliga kommuner. För varje år som går ökar underskottet. Det är en konsekvens av att vi efter 50 år av planekonomisk kontroll över allt från produktion till prissättning har unikt höga byggkostnader, köer, korruption, svarta marknader och en omfattande byråkrati.
När finansminister Magdalena Andersson (S) nu hotar med att sänka ränteavdraget med flera tusen kronor i månaden för en vanlig svensk familj riskerar situationen att bli ännu värre.
Det är svårt att se något som är så misslyckat som den svenska bostadspolitiken. Den har i praktiken av dogmatiska skäl upprätthållit bristen snarare än vitaliserat bostadsmarknaden. Problemet är att politiken aldrig har förändrats i grunden. I stället har varje enskild förändring försökt gömma problemen genom symbolpolitik som försämrat läget.
Särskilda bidrag till bostadsföretag – offentliga välfärdspengar till att subventionera vinster – bidrar till att upprätthålla höga kostnader och monopolliknande strukturer.
Den återinförda flyttskatten har lett till att rörligheten på bostadsmarknaden har blivit ännu mindre. Reglerad hyressättning ger bostadsrättsinnehavare en innehavsränta som motverkar flytt och omsättning. Krångliga regler – som har förbättrats – motverkar andrahandsuthyrning och uthyrning av delar av bostäder.
Den snabba prisutvecklingen på bostadsrätter följer utvecklingen av andrahandshyror och svart hyressättning. Den beror på en brist som i våra storstäder präglas av ständigt ökande obalanser mellan utbud och efterfrågan. När efterfrågan är större än utbudet stiger priserna. När efterfrågan växer snabbare än utbudet fortsätter priserna att stiga.
Tillsammans med Riksbankens fåfänga jakt på en inflation, en inflation som i en globaliserad ekonomi där allt fler tjänster digitaliseras och råvarupriser minskat blivit allt mer svårfångad och allt mindre meningsfull, med negativa räntor har detta gett en turboeffekt.
Men inget har gjorts för att räta ut bostadsmarknadens bristande funktioner och marknadsanpassning och ej heller åt den massiva förvrängning av marknaden som negativa räntor innebär. I stället inriktas politiken på symboler för problemen på ett sätt som förvärrar dem. Amorteringskraven gör det svårare för nytillträdande på bostadsmarknaden att skaffa sig en bostad. Och nu har på nytt ränteavdragen blivit boven bakom de stigande priserna och de stigande kostnaderna. Det man i själva verket gör är att man angriper de sektorer av bostadsmarknaden som fungerar.
Det är bra att människor kan skaffa sig en bostad. Det är bra att man kan finansiera byggandet av nya småhus och bostadsrätter. Tanken på att göra det dyrare för människor att bo som en lösning på bristen på bostäder är upp och nervänd.
Den kommer att leda till minskat byggande, minskad renovering och högre kostnader för boende som drabbar dem med lägre inkomster utan förmögenhet.
Så länge vi skattar för ränteinkomster är det rimligt att också göra avdrag för räntekostnader. Den svenska bostadspolitiken måste inriktas på ökat byggande, ökad konkurrens och ökad marknadsanpassning. Vi löser inte problemen på bostadsmarknaden genom att göra det svårare att få bostad och dyrare att bygga och bo.
Gunnar Hökmark
Europaparlamentariker (M)