Det var en gång en hudterapeut på Casabella hud- och laserklinik som gick från att behandla akne och rynkor med sin laserlampa till att behandla rena sjukdomar. Kvällspress och veckotidningar skrev om det på 1980-talet, bland annat behandlades skådespelaren Carl-Gustaf Lindstedt för ischias, astma, diabetes och onda knän. Någon medicinsk utbildning hade inte terapeuten, men efter hand fick även klienter med cancer, MS, ALS och andra allvarliga sjukdomar denna laserterapi. De flesta läkare håller säkerligen med om att detta låter som kvacksalveri.
Det finns inga övertygande vetenskapliga bevis för att svagt laserljus mot huden skulle ha några påtagliga medicinska effekter, men förmodligen inger denna terapeut ett sådant förtroende att till och med tidigare professorn i hjärtsjukdomar, Nina Rehnqvist Ahlberg, engagerat sig. Hon har tillsammans med flera andra akademiker skrivit en debattartikel i UNT 7/8 ("Ett modernt justitiemord) till stöd för laserterapeuten som i två instanser dömts till fängelse för bedrägeri. De sätter sitt hopp till att Högsta domstolen skall bevilja resningsansökan och menar att detta kan vara det ”mest avgörande rättsfallet någonsin, vad gäller alternativ behandling för att rädda kroniskt och akut sjuka patienter”.
Nina Rehnqvist Ahlberg är inte vilken professor som helst, hon är tidigare överdirektör för Socialstyrelsen och har varit chef för SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering. SBU har som uppgift att hjälpa vården att värdera olika behandlingars vetenskapliga grund, för att sträva efter en evidensbaserad medicin. Dit räknas inte den laserbehandling som artikelförfattarna värnar om och som de påstår vara värdefull vid cancer, ryggmärgsskador, ALS och kroniskt trötthetssyndrom.
Deras debattartikel är ologisk i sin argumentation. Laserterapeuten är inte dömd för kvacksalveri, även om hennes behandling av cancer och diabetes möjligen hade öppnat för det. Terapeuten är dömd för grovt bedrägeri, i ett fall som bland annat Expressen och Svenska Dagbladet skrivit om tidigare. Om det osannolika vore sant, att laserterapeutens metod är en bot för alla dessa allvarliga sjukdomar, då är det bara att låta någon annan hålla i laserlampan. Metoden kan inte rimligen bero på terapeutens personlighet, såvida den inte bara är placeboeffekt.
Det är svårt att förstå vad som får dessa akademiker att sluta upp bakom laserterapeuten, men det torde vara rätt pinsamt för de som idag jobbar på SBU. Och det visar väl att fina akademiska titlar inte är en garanti för att man alltid kan tänka kritiskt och rationellt.
Mats Reimer
Barnläkare i Mölnlycke