Den så kallade Renmarkskommittén ska utreda en ny rennäringslag och i ett delbetänkande bedöma inom vilka delar av statligt ägd mark som samebyar i förhållande till staten genom urminnes hävd har ensamrätt att upplåta småviltsjakt och fiske.
Renmarkskommittén ska följa principerna i Girjasdomen som gav Girjas sameby ensamrätt att upplåta jakten och fisket inom sitt byområde. Nu pekar mycket på att utredningen kommer föreslå att samma princip ska gälla för all statlig mark ovan odlingsgränsen. Besvikelsen är stor över att regeringen bara ser till de samiska intressena och struntar i den övriga befolkningen.
Det har riktats skarp kritik mot regeringens direktiv till snabbutredningen av Girjasdomen både från politisk opposition och från de grupper av människor som kan komma att beröras av en exklusiv ensamrätt för samebyn att upplåta möjlighet till jakt och fiske. Något som även skulle exkludera samer utanför samebyar. Regeringsuppdraget som det utformats riskerar motverka sitt syfte och i stället skapa motsättningar i lokalsamhället mellan renskötsel och övrig befolkning.
I Sverige är jakt och fiskerätt intimt sammankopplade med markägandet. Därav följer att jakt och fiske på statens marker ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen måste förvaltas av staten. Något som utredningen framgent allvarligt skulle kunna urholka, såväl på enskilt som statligt ägd mark inom renskötselområdet.
Den mycket stora del av Sveriges yta som utgörs av statlig mark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen måste kunna nyttjas för jakt och fiske på lika villkor av alla som bor i Sverige med respekt för den privataäganderätten och för de nyttjanderätter som innehas av andra intressenter. Givetvis med iakttagande av de krav som en god viltförvaltning och fiskevård ställer.
Norra Sverige räknas som en tillväxtregion. Där finns råvaror som lockar företag till etableringar. Där finns skogar, älvar och fjäll. Där finns utrymme för ett aktivt liv med hög livskvalitet. Allt detta är saker som bidrar till vårt välstånd och ett rikt liv. Det finns hopp om en blomstrande utveckling av norra Sverige.
Hela den expansion av företag och sysselsättningar som sker i norra Sverige kan grusas snabbt och effektivt om utredningen fortsätter i antydd färdriktning.
Om kommittén kommer fram till att andra samebyar har samma rätt som Girjas att ensam få upplåta jakten, och att det fastställs i en lag, är osäkerheten om följderna uppenbara. Ett sådant förhållande kan vara att samebyn upplåter jakt eller fiske i så begränsad omfattning eller till sådana villkor att allmänhetens möjligheter att jaga eller fiska kraftigt begränsas.
De människor som bor och verkar inom renskötselområdet måste ges möjlighet att samsas om de enorma landytorna. Långtgående exklusiva rättigheter på statens mark till yrkesgruppen ”renskötande samer” lär varken underlätta samexistens eller bota tidigare begångna oförrätter.
Redan när utredningsdirektiven författades stod det klart att målet inte var att hitta en långsiktigt hållbar lösning som alla kan leva med. Efter Girjasdomen borde det vara uppenbart att rättigheter till nyttjandet av vårt lands fjällvärld inte står att finna i någon juridisk lösning utan att det nu i stället måste till en politisk lösning. Nu verkar de farhågor som fanns med redan i utredningsdirektiven komma att besannas om inte våra riksdagspolitiker i sista stund inser vart Renmarkskommittén är på väg att hamna.