På Akademiska sjukhusets hemsida står det att sjukhusets värdegrund bygger på tre kärnvärden: skicklighet, ödmjukhet och långsiktighet. Långsiktighet är tyvärr inget man lever upp till när det gäller personalpolitiken, tvärtom.
Man kommer på den ena kortsiktiga lösningen efter den andra, så länge det löser sig under gällande mandatperiod, är politikerna nöjda. Kortsiktiga lösningar har till exempel varit att öppna dörrarna för diverse bemanningsföretag och lösa luckor (inte personalbristen!) med hyrpersonal. Eller som man gör nu, starta en intern bemanningsenhet. Enligt annonsen kommer man som sjuksköterska att arbeta på olika vårdavdelningar, få ett individuellt schema och vet när man ska jobba, men inte var. Kravet är att man ska ha jobbat ett par år inom akutsjukvård/fyra år på en vårdavdelning. Konsultsjuksköterskor får ett par dagars introduktion, bemanningsenheten erbjuder en individuellt anpassad introduktionsplan.
Med tanke på sjuksköterskebristen har jag svårt att tänka mig att detta kan efterlevas. Det saknas handledare redan i dag. Akademiska sjukhuset består av många specialiserade avdelningar vilket innebär att rutiner och arbetsuppgifter skiljer sig åt och är specifika för varje avdelning. Det krävs en god introduktion för att man ska klara av arbetsuppgifterna fullt ut.
Samarbete är något som utmärker personalen på Ackis men de räcker inte till. Tempot är högt och varje patient innebär ett stort ansvar. De misstag som begås inom vården kan skada människor och i värsta fall leda till att de dör.
Ett så kallat flexibilitets- och slutenvårdstillägg på 7000 kronor kommer givetvis att locka fast anställd personal, inte konsultsjuksköterskor, att söka sig dit. Det kommer i sin tur att skapa andra luckor på den egna avdelningen. Vårdförbundet har redan signalerat att detta inte är en smart idé och det är absolut inte lösningen på problemet. Det jag reagerar mest på är dock att man kommer på befängda lösningar utan att tänka på patienterna och på patientsäkerheten.
Under pandemin tog vi sjuksköterskor i regionen vårt ansvar för samhället. Vi hjälptes åt för att lösa en krissituation. Hyrpersonal gjorde en kortvarig insats men övriga privatanställda sjuksköterskor var mindre villiga att hjälpa till och riskera sin egen hälsa. Ett fåtal tvingades att ställa upp när det blev riktigt krisigt och sjukhusstyrelsen satte ner foten.
Personalkrisen behöver inte utredas vidare, allt pekar på att det är arbetsmiljön och lönerna som måste bli bättre. Jag har två konkreta förslag till sittande Regionpolitiker:
- Se till att chefskapet ses över i regionen och att chefer följs upp. Vem ansvarar för arbetsmiljön om inte chefen? Det handlar inte om att anställa fler chefer utan rätt chefer. Chefer som har ett genuint intresse för arbetsmiljöarbete och ser till att inkludera HR och fackliga. Det finns många bra chefer men ett flertal saknar både kompetens och ledaregenskaper och snurrar runt. Chefsuppföljningen är obefintlig och chefsrekryteringen oseriös. Att söka en chefstjänst har tyvärr blivit en karriärstege för sjuksköterskor som vill få högre lön och bättre arbetstider. När regionen rekryterar chefer lägger den mer värde på att man har kännedom om verksamheten, än på formell kompetens och ledaregenskaper. Eller så sker det via kontakter.
- Gör ett långsiktigt plan för löneökning i stället för att slösa våra skattepengar på kortsiktiga tillägg, en plan som sträcker sig längre än fyra år framåt. Inför en solidarisk lönemodell och blicka tillbaka i historien på det som fungerade inom vården.
Det är inte frågan om vi kommer att drabbas av en pandemi till, utan när vi gör det. Det handlar inte om färger och ideologier eller om vem som gjorde vad. Det handlar om att politiker måste ta ett långsiktigt samhällsansvar och ta personalkrisen och patientsäkerheten på största allvar.