Sedan decennier tillbaka finns i svensk offentlig förvaltning en princip om att en procent av den totala kostnaden i offentliga nybyggnadsprojekt och i vissa fall även ombyggnader och renoveringar ska gå till konstnärlig utsmyckning. Det är ingen tvingade bestämmelse, men runt hälften av landets kommuner och regioner har det som generell princip i sina investeringsplaner.
I Sverigedemokraterna motsätter vi oss kategoriskt användandet av så kallade kvantitativa mål i såväl personalfrågor som finansieringen av offentliga investeringsprojekt. Speciellt när Region Uppsala i runda slängar kommer gå en miljard back 2023. Konsten likt andra meningslösa miljöåtgärder så som HVO-användningen i Region Uppsala fordonsflotta kostar skattebetalarna 100-tals miljoner varje år.
Kvantitativa mål innebär att man sätter upp fasta kvoter eller tröskelvärden för olika saker. Det kan vara hur stor andel av de anställda som ska komma från den ena eller andra definierade gruppen människor, eller som här hur mycket konst som ska ingå i ett projekt.
Det kan låta som en sympatisk och trevlig sak, och någon tänker säkert att ”vad spelar ynka en procent för roll i det stora hela”. Tittar man på vad den här regeln leder till i praktiken så framträder dock en smått förfärande bild av omotiverat slöseri med skattemedel.
I praktiken ser olika typer av projekt så olika ut att ett generellt enprocentsmål paradoxalt nog leder till att man helt missar målet, som rimligtvis måste vara att ge en lämplig grad av utsmyckning i varje enskilt fall och då krävs viss flexibilitet. Det kan i en del fall motiveras att en större andel än en procent är lämpligt, medan det i andra fall innebär en totalt orimlig kostnad.
Kostnadsökningarna i byggbranschen är välkända och de har många förklaringar. En del saker som numera är kostnadsdrivande på ett annat sätt än tidigare är betydligt strängare krav på hur byggnader utformas gällande brandsäkerhet, utrymningsmöjligheter, teknisk utrustning, tillgänglighet etc. Detta innebär att kostnaden för många byggen har ökat men inte att behovet av konst för den skull vuxit lika mycket. Resultatet blir att det läggs mer pengar på konst i relation till byggens storlekar än tidigare, samtidigt som vi redan har ett överskott av konst att förvalta.
Om vi tar det så kallade 100-huset på Akademiska sjukhuset som exempel så var det initialt tänkt att det bygget skulle kosta 1,8 miljarder. Det innebär att man redan i den ursprungliga planen skulle avsätta 18 miljoner kronor till konstnärlig utsmyckning. När huset invigdes våren 2020 hamnade notan till slut på 2,5 miljarder, och helt i enlighet med enprocentsregeln så gick 25 miljoner kronor till konst. Bara kostnadsökningen för konsten hade räckt för att anställa tio stycken sjuksköterskor i ett års tid och ändå få lite över. Ändå orsakar enprocentmålet att man lägger pengarna på utsmyckning trots att vården skriker efter resurser för att klara av sin kärnverksamhet: att erbjuda medborgarna bra och rättidig sjukvård.
Sverigedemokraterna vill därför att Region Uppsala omedelbart ska frångå enprocentsregeln och i stället bedöma behovet av konstanskaffning från fall till fall. Samt att under 2023 tillfälligt pausa inköp av konst och kultur i regionens verksamheter då vi anser att pengarna behövs inom regionens kärnområden. Det är inte en uppgift för svensk offentlig förvaltning att fungera som konstmecenat eller som arbetsmarknadspolitisk åtgärd inom kultursektorn.