Förra veckan medverkade jag i en intervju i UNT om hur jag ser på lönesättningen för olika yrkesgrupper i Region Uppsala. I ett sidospår kom intervjun in på huruvida det är en brist på sjuksköterskor i regionen eller inte. Jag ifrågasatte om det verkligen fanns en brist, ett uttalande som kan tyckas märkligt.
Låt mig förklara. Det finns en brist på sjuksköterskor som vill jobba hos oss, men det är inte samma sak som att det skulle vara en stor allmän brist på sjuksköterskor i Uppsala län. Enligt Socialstyrelsens statistik är Uppsala län ett av de län som har flest sjuksköterskor per capita. Regionen har också ett nära samarbete med Uppsala universitet med dess sjuksköterskeutbildning. Förutsättningarna för att regionen ska kunna nyrektyrera just sjuksköterskor är egentligen mycket goda. Ändå är vakanserna inom våra verksamheter stora.
Har regionen gjort något fel? Rimligen måste det vara så när antalet obesatta sjukskötersketjänster fortsätter att vara stort år från år. Ett exempel som är talande är när regionen 2017 skulle införa nya arbetstidsmodeller på Akademiska sjukhuset. Det hade länge funnits en uppfattning att systemet var spretigt och orättvist. En reform var nödvändig. Men när reformen skulle göras visade det sig att de som arbetade på avdelningar som har full bemanning dygnet runt, som intensivvårdsavdelningarna och akutmottagningen, skulle behöva arbeta fler timmar men för samma lön. I realiteten en lönesänkning. Många sade då upp sig och vårdplatser fick stängas.
Ett annat exempel är regionens behov av inhyrd personal. Länge var detta inte ett stort problem hos oss, men under åren 2015 till 2019 hände något. Kostnaderna ökade kraftigt från 95 miljoner kronor per år till 245 miljoner kronor per år. Nu har ökningen stannat av och minskar för första året på länge. Det är otroligt positivt och visar att blågröna styret är på rätt väg.
Medarbetarfrågorna har varit i fokus sedan vi blågröna tog ansvaret för den politiska ledningen av regionen. Under 2019 genomfördes en omfattande utredning där vi granskade vår egen arbetsgivarpolitik. Vad gör vi idag som inte fungerar? Vad måste vi göra bättre?
En sak som vi särskilt tittade på var just varför folk säger upp sig och lämnar regionen som arbetsgivare. Vi kunde konstatera att de viktigaste orsakerna var missnöje med schemaläggning, arbetstider, betungande administration och i många fall närmaste chefen. Många sjuksköterskor önskade sig bättre möjligheter att utvecklas i sina karriärer. Cheferna i sin tur uppfattade sig också som nedtyngda av byråkrati.
Med detta som grund fattade regionstyrelsen beslut om att en större reform var nödvändig. Den kommer att löpa i ett antal år, men vi beslutade att vi skulle börja med just problematiken omkring chefernas roll för att ge dem ett tydligare stöd och tydligare mandat för att kunna vara ledare för sina anställda.
Åtgärderna för att bli en bättre arbetsgivare har påbörjats. Vi erbjuder därför utbildning en dag i veckan för nyutexaminerade sjuksköterskor. Det ska löna sig att arbeta kvällar, nätter och helger. Samt få tid till återhämtning. Därför har vi infört en ny arbetstidsmodell för sjuksköterskor som jobbar i 24/-7-verksamhet som kräver jämn bemanning. En liknande arbetstidsmodell för undersjuksköterskor införs nästa år. Ett arbete med att skapa tydliga karriärvägar finns på Akademiska sjukhuset, men nu ska det utsträckas till hela Region Uppsala.
Jag tror att orsaken till att Region Uppsalas många vakanser beror på att organisationen kommer från en tid då det var vanligt att sjuksköterskor såg sitt yrke som ett kall, och där man ställde upp och jobbade under vilka villkor som helst. Sedan kom yrket att utvecklas och samhället att förändras. Det är därför som jag inte tror att man vinner något på att uppgivet säga att det inte finns några sjuksköterskor att få tag på. Det finns nog fler sjuksköterskor än man tror som vill jobba för regionen, om vi anstränger oss mer för att bli en bättre arbetsgivare.