Utan personal stannar vården. Det är ingen hemlighet att ca en fjärdedel av Sveriges vårdpersonal är född utomlands. Bland läkare är andelen utrikesfödda över 30 procent (inom vissa specialistområden 50 procent), bland vårdbiträden 40 procent, sjuksköterskor 12 procent, undersköterskor 26 procent. Läsåret 2017 var 70 procent av alla studenter som påbörjade tandläkarutbildningen personer med utländsk bakgrund. Fakta och statistik talar sitt tydliga språk. Utan personer som heter Muhammed, Amina, Ali och Leila stannar vården. Vårdköerna skulle vara ännu längre och vårdkrisen ännu djupare.
I veckan presenterades en granskning (DN 26/7) som visar att många patienter aktivt väljer bort läkare och vårdpersonal som inte är etniska svenskar. Många vårdgivare hjälper till och med patienter att få byta läkare till någon med ”ljus hy” och svenskklingande namn.
Det är fullkomligt oacceptabelt och skrämmande att vardagsrasismen, fördomar och rädsla hos vissa patientgrupper blivit så normaliserad och ett led i en selektering i valet av vårdpersonal där till och med vårdgivare i egenskap av arbetsgivare hjälper till att välja bort personal på grund av etnicitet.
Diskriminering och rasism är det största hotet mot en demokratisk rättsstat och ett jämlikt samhälle. Diskriminering och rasism mot vårdens personal kan om något, på kort och lång sikt leda till en mycket allvarlig och långvarig vårdkris och äventyra patientsäkerheten. I stället måste alla vårdgivare och samtliga regioner i egenskap av sjukvårdshuvudmän arbeta aktivt med strategier för att motverka och förebygga fördomar, diskriminering och rasism både mot vårdpersonal och patienter.
Jag menar att Region Uppsala och Sveriges kommuner och regioner (SKR) tydligt måste agera mot rasism i vården. Dels genom att ta fram skriftliga riktlinjer mot att få välja personal baserat på bland annat etnicitet, dels genom att följa upp att riktlinjerna verkligen efterföljs och är en del av interna chefs-och medarbetarutbildningar.
Som det ser ut i dag är Region Uppsala en av de regioner i Sverige som inte ens har skriftliga riktlinjer mot att få välja personal baserat på etnicitet, enligt DN:s granskning. Jag kommer som ledamot i regionstyrelsen att lyfta denna fråga vid nästkommande regionstyrelse och även lyfta frågan till SKR:s sjukvårdsdelegation där jag sitter tillsammans med sjukvårdspolitiker från hela Sverige.
Det finns även anledning att adressera frågan om språkkunskaper hos vårdpersonal, även om det med all önskvärd tydlighet framgick i DN:s granskning att den vårdpersonal som valts bort talar flytande svenska och till och med är född här, i något fall gällde det även en person som var adopterad och med svenskt namn. Men det är ett problem att många patienter och anhöriga, särskilt äldre eller personer som har nedsatt hörsel, upplever att de ibland möter medarbetare som inte talar flytande svenska och har svårt att uppfatta vad som sägs.
Det är något som vi som sjukvårdshuvudman måste ta ansvar för och säkerställa. Det som arbetar i vården och möter patienter ska kunna tala flytande svenska. Vi måste ge utbildning i språkkunskap när det behövs. Det handlar om att både förebygga fördomar om vårdpersonal med utländsk bakgrund men framförallt att säkerställa trygghet hos patienter och anhöriga. Språkförbistringar hos vårdpersonal eller hos patienter kan leda till allvarliga medicinska misstag och utgör en patientsäkerhetsrisk.
Avslutningsvis vill jag uttrycka att avslöjandet om diskriminering och rasism mot vårdpersonal verkligen högg tag i mig med en smärta, sorg och förtvivlan som är svår att beskriva. Jag har efter elva år som regionråd i Uppsala län kommit att lära känna så många av vårdens fantastiska medarbetare och det viktiga arbete som de gör varje dag. Att ta del av en så kränkande beskrivning av deras vardag och verklighet gör ont men samtidigt föder det också beslutsamhet att vi måste kämpa vidare.
1977 kom min familj till Sverige från Syrien. Min pappa Samir hade alltid drömt om att bli läkare men den möjligheten gavs inte i hemlandet. Efter några år som modersmålslärare i Uppsala sökte han till tandläkarlinjen och utbildade sig till tandläkare. Det var år av slit, hårt arbete och stora studieskulder men som resulterade i ett långt och givande yrkesliv i Folktandvården i Uppsala län. Han älskade sitt yrke, sina kollegor och specialiserade sig på patienter som var tandläkarrädda. De stod i kö för att få komma till just honom. Det var bara Samir som kunde hjälpa dem.
Min förhoppning är att patienter och anhöriga ska se förbi hudfärg, hårfärg och namn och istället känna tillit till och förtroende för den fantastiska, kompetenta vårdpersonal vi har och vars enda uppgift och önskan är att rädda liv, vårda och skapa tryggat i hälso-och sjukvården.