Regeringen föreslår en höjning av alkoholskatten för öl, vin och sprit de kommande två åren. Den föreslagna höjningen av alkoholskatten är ett steg i rätt riktning men samtidigt otillräcklig och långt ifrån behovet av att ta alkoholens samhällsbelastning på allvar.
Enligt en beräkning av analysföretaget Ramboll uppgår den årliga samhällskostnaden för alkohol till drygt 100 miljarder kronor. I det ingår exempelvis kostnader för polis, sjukvård och sjukskrivningar liksom sämre skolresultat och minskad produktivitet i näringslivet.
Samtidigt konstateras att de samlade nyttorna för alkoholen uppgår till endast 10 miljarder kronor. Det kan därför konstateras att samhället subventionerar alkoholindustrin, som inte behöver ta ansvaret för att bära kostnaderna som deras produkt orsakar. Skadorna och dess kostnader lämpas i stället över på individer och andra företag. Det sker med andra ord en omfördelning från medborgare och näringsliv till ett fåtal alkoholproducenter.
Att alkoholen beräknas orsaka de enorma samhällskostnaderna är på grund av alkoholens sociala konsekvenser. Varje år sker 5 000 dödsfall och 160 000 brott som har en alkoholrelaterad koppling. I Sverige växer 320 000 barn upp som far illa av vuxnas drickande.
Skatten på alkohol är ett av de viktigaste verktygen för att vända denna orättvisa fördelning och minska skadorna. Genom att öka skatten höjs priset på alkohol. Med det minskar alkoholkonsumtionen och samtidigt alkoholens skador på såväl individer som samhälle.
En höjd alkoholskatt innebär också att statens intäkter för alkoholen ökar, vilket till viss del kompenserar för de kostnader alkoholen orsakar. En höjd alkoholskatt ger en dubbel utväxling för samhället – både ökade intäkter och minskade skador – och är ett av de viktigaste alkoholpolitiska instrumenten som vi har.
Tyvärr har alkoholskattepolitiken släpat efter under många år. Sporadiska skattehöjningar har genomförts under 2010-talet men den sammantagna bilden är att alkoholskatterna inte har följt med i prisutvecklingen.
Alkoholskatten bestäms nämligen i absoluta tal. Det innebär att inflationen gradvis sväljer effekten av skattehöjningen. Detta till skillnad från tobaksskatten som är indexerad till prisutvecklingen för att effekten ska bestå över tid. En sådan lösning skulle vara nödvändig att införa även för skatten på alkohol.
Realpriset av alkohol är i dag betydligt lägre än det var för 20 år sedan. Det är därför glädjande att regeringen aviserat om en höjning av alkoholskatten 2023 och 2024. Höjningarna är dock för små och riskerar att ätas upp av inflationen som nu är högre än den varit på länge. Alkoholskatten bör därför höjas så att priset på alkohol ökar i förhållande till inflation och inkomster. Annars kommer effekten att avta över tid.
IOGT-NTO föreslår därför att:
Den aviserade alkoholskattehöjningen utökas för att åtminstone återställa alkoholpriserna till 2000 års realprisnivå.
Alkoholskatten indexeras så att de gynnsamma folkhälsoeffekterna inte ska avta över tid.
Det finns flera goda skäl för riksdag och regering att besluta om en sådan skattereform. Samhällsekonomiskt är det en vinstaffär på alla plan. Det är också en vinst för samhället som inte så lätt går att räkna i kronor och ören. En höjd alkoholskatt gör det möjligt att skydda dem som utsätts eller riskerar att utsättas för alkoholens skadeverkningar.
Frågan som behöver ställas är om alkoholens skadeverkningar fortsatt ska lämpas över på individer och samhället som helhet, eller om vi ska bryta den skevhet som finns där alkoholindustrin inte behöver bära sina egna kostnader. En rejäl och indexerad alkoholskattehöjning hade varit ett första steg på vägen att rätta ut den orättvisan.