Regeringens föreslagna ändringar av reseavdraget tar inte hänsyn till de behov av arbetspendling som finns i Sverige, inte minst utanför storstäderna. Effekterna för den enskilde som är i störst behov av reseavdraget blir stora och därmed riskerar konsekvenserna för arbetsmarknadens funktionssätt och arbetsgivares kompetensförsörjning bli allvarliga.
Reseavdraget fyller en viktig funktion för att säkerställa kompetensförsörjning över hela Sverige. Genom att kompensera för stora resekostnader möjliggör man för personal att bo och arbeta i större arbetsmarknadsregioner än vad som annars vore möjligt.
I promemorian Skattelättnader för arbetsresor – ett enklare och färdmedelsneutralt regelverk (Fi2021/03460) föreslår regeringen vissa förändringar av reseavdraget. På den positiva sidan är att förslagen skulle göra reseavdraget enklare för mer eller mindre alla inblandade parter. Dagens system är i många fall krångligt och svårt att säkerställa korrekt nyttjande av. Men förslagens brister är dock mer framträdande än dess fördelar.
Ett färdmedelsneutralt system medför att kopplingen till den arbetspendlandes faktiska kostnader försvinner. Detta i kombination med att regeringen föreslår en övre avståndsgräns på 80 kilometer enkel väg innebär ett hårt slag de som behöver avdraget allra mest. Den som bor i glesbygd och pendlar långa avstånd kommer mötas av en stor kostnadshöjning på upp till tiotusentals kronor om året. Även de som jobbar på obekväma tider eller platser där det saknas möjlighet att resa kollektivt kommer drabbas hårt. Detta kommer självfallet att få effekter på arbetsmarknaden, inte minst utanför storstäderna. Möjligheten att rekrytera kompetent personal kommer försämras, framför allt i glesbygd.
Reseavdraget används mest frekvent i Uppsala län och Hallands län, men för en mer djuplodad analys behöver man titta på kommunnivå. I Ale, Bollebygd, Knivsta, Lerum, Lilla Edet, Svalöv, Gagnef, Forshaga och Kungsbacka nyttjas avdraget av mer än var fjärde vuxen, medan det i Danderyd, Lidingö, Solna, Stockholm, Malmö, Nacka och Sundbyberg bara är upp till fem procent av befolkningen som använder avdraget. Det är alltså främst utanför storstäderna som reseavdraget används och är viktigt. Det förändrade reseavdrag som föreslås får förväntas ha stor effekt för boende i gles- och landsbygd, men även pendlarorter nära stora arbetsmarknadsregioner.
Det föreslagna systemet innebär att fler individer än i dag kvalificerar sig för skattelättnader för arbetsresor. Många som redan i dag har låga kostnader för att ta sig till och från arbetet, till stor del för att man nyttjar redan hårt skattesubventionerad kollektivtrafik, omfattas. Förslagen framstår således vara motiverade av att regeringen vill styra medborgarna till att resa kollektivt. Om det är intentionen vore det mycket bättre att man var ärlig med det.
Det vore fullt görligt att kombinera regeringens föreslagna förändringar med en möjlighet för den som är beroende av bilen för att ta sig till och från arbetet och som har en längre resväg att ändå kunna få ersättning för sina kostnader. En sådan typ av säkerhetsventil föreslogs också av Reseavdragskommittén. En möjlighet för avdrag för längre resor och högre kostnader skulle underlätta för de som har allra störst behov av reseavdraget och underlätta för kompetensförsörjning i glesbygd. Ett införande av en sådan säkerhetsventil måste ses som ett minimikrav för att helt eller delvis kunna genomföra regeringens förslag.
Sverige har höga skatter på såväl arbete som drivmedel och därmed resor. För att öka incitamenten att arbeta och för att skapa bättre förutsättningar för svenska företag att växa behövs lägre skatter som stärker drivkrafter till arbete och ökar vår konkurrenskraft. Sammantaget får det bedömas högst osannolikt att regeringens förslag leder i den riktningen.