Den personliga assistansen har reducerats till en slags förlängning av sjukvården. En regering som profilerat sig som assistansens vänner måste ta ansvar för att återställa huvudsyftet med hela LSS-reformen: Goda levnadsvillkor och frihet i vardagen.
Personlig assistans infördes för 30 år sedan som en del av den stora LSS-reformen för att öka friheten för personer med funktionsnedsättningar. Assistansens syfte är att möjliggöra för personer med funktionsnedsättningar att leva ett självständigt liv, med jobb, fritid och familjeliv på så lika villkor som möjligt. Men i stället har assistansen alltmer kommit att kretsa kring vård och omsorg. Det är helt i strid med vad våra lagstiftare ville då, 1994, och vad de uttryckt nu.
Hur många minuter av aktiv hjälp behövs för en dusch eller ett toalettbesök? Endast sådana integritetsnära delar av grundläggande behov anses numera berättiga till personlig assistans. Den restriktiva hållningen har lett till att många förlorar sin assistans och även att färre beviljas ny assistans. Detta strider mot lagstiftarnas ursprungliga intentioner, som handlade om stöd och service för att människor med funktionsnedsättningar ska kunna leva så likt andra som möjligt. Det strider också mot riksdagens beslut så sent som 2022 om att förstärka rätten till personlig assistans.
Grundläggande behov har genom rättspraxis fragmentiserats. Domarna fokuserar på tillgången till personlig assistans snarare än på goda levnadsvillkor och delaktighet för den enskilde.
Vårdaktiviteter har fått en allt större betydelse för den personliga assistansen och detta beror till stor del på införandet av grundläggande behov. I praktiken har det skett en övergång till en medicinsk modell, där kraven för att få personlig assistans har ökat. Det är problematiskt att assistans, som ursprungligen var tänkt att främja självständighet, har blivit en slags avlastning av sjukvården genom att ansvar för vårdinsatser antingen delegeras eller överförs på den enskilde vid egenvårdsbedömningar.
Medikaliseringen begränsar den enskildes makt genom ökad komplexitet. Det är oacceptabelt att assistansanvändare måste skaffa mängder av intyg från olika experter för att få tillgång till den assistans som behövs för att kunna leva som andra. Så underminerar redan själva processen behovet av att respektera den enskildes önskemål och integritet. Funktionsrättsrörelsens kraft att beskriva utveckling och behov inom assistans utnyttjas också sparsamt.
Olika assistansberättigade har olika behov av sjukvårdande uppgifter. En differentierad syn på assistans behövs men framför allt får vi inte tappa hela LSS-reformens grundsyfte: ett självständigt och värdigt liv för personer med funktionsnedsättningar. Regeringspartierna har liksom övriga riksdagen utlovat en återupprättad assistans. Nu måste regeringen genom sina myndigheter fullfölja detta:
- Omvärdera inriktningen på grundläggande behov. Återgå till lagstiftningens syfte, att främja rätten för personer med funktionsnedsättningar till ett liv i enlighet med deras egna önskemål och behov.
- Ompröva om omfattande vårdinsatser bör ingå i personlig assistans eller om detta i stället bör hanteras inom hälso- och sjukvården.
- Öka dialogen med funktionsrättsrörelsen som ett tydligt uppdrag till och en integrerad del i styrningen på Försäkringskassan.
Assistans handlar om frihet – inte sjukvård.